Inlägg publicerade under kategorin Relationer

Av puckolina - 23 april 2015 21:34

Det blev lite väl sent och lite för mycket vin inatt igen, vilket gjorde att jag fick sova för lite för 4 natten på raken och rent allmänt inte har varit i form idag. 


Så den planerade joggingturen sköts upp och sköts upp lite till ända tills jag till slut resignerade och insåg att det inte skulle bli någon alls. Varken min kropp eller mitt psyke ville någonting annat än att vila och äta nyttiga saker. 


Ska jag träna så mycket som jag vill så måste jag bara få någon ordning på detta nattsuddande (och minska ner på alkoholen). Mitt problem är att jag är så innerligt sällskapssjuk att när jag väl umgås med någon så vill jag aldrig att de ska gå hem. Är det då någon som i princip kan sitta uppe hur länge som helst så blir det att jag också gör det. 


När jag väl insåg att det inte skulle bli något springande så kröp jag ner i ett bad istället. Jag tycker egentligen inte om att bada (instant uttråkning), men kände för att köra hela sparitualen. Så nu är jag alldeles ren, len och mjuk hela jag. Jag fick också använt upp några av mina miljarders små provkuvert som jag har fått med tidningar och aldrig kommer ihåg att använda. 


En annan just do it sak som jag faktiskt fortfarande upprätthåller är att hålla undan och göra direkt. Och det är så himla skönt, precis som alla andra små och stora saker som jag gick och störde mig på varje dag tidigare. Att diska undan i alla fall en gång per dag så att berget aldrig blir mer än en kulle. Att jag skrubbade ur badkaret direkt efter badet istället för att ta det "sen". Tidigare spelade det ju ingen roll om jag gjorde det jag skulle på en gång eftersom han inte gjorde det. Alternativet hade varit att göra allt, och det går ju inte. 

ANNONS
Av puckolina - 10 april 2015 15:42

Exet verkar ha skaffat en ny. 


Först går det inte att göra slut med karln. Sen vägrar han prata om någonting ytligare än disk vilket gör att ändå rätt många års förhållande avslutas utan att mer än tre meningar blir sagda om saken. Sen skaffar han en ny brud efter typ en kvart. 


Vad är det med dessa karlar? 


Rent logiskt så vet jag att det bara är hans skräck för att vara ensam som gör det. Rent logiskt borde jag tycka synd om denna tjej som går in i ett solklart reboundförhållande. Rent logiskt vet jag att mitt sätt är det rätta sättet. 


Rent ologiskt vill jag bara hitta någon att ligga med. 


Rent känslomässigt så känner jag att jaha, det var exakt så mycket jag var värd. Glömd efter 1,5 månad. 


Jag kan inte heller skaka av mig den där obehagliga känslan jag har haft i flera år nu. Den som sa att han bara var tillsammans med mig för tryggheten och pengarna. Att om han verkligen älskade mig så borde han kämpat mer. Om han så lätt går vidare så känns det som att den känslan stämde rätt så bra. 

ANNONS
Av puckolina - 7 april 2015 18:45

Nej, jag är inte intresserad av någon ny relation. Visst blir jag sugen lite nu och då, men jag vet ju att det bara är min skräck för att vara ensam som ställer till det för mig. 


Däremot kan jag inte låta bli att fundera över framtiden och bli lite rädd. Jag vill ju trots allt inte leva ensam resten av livet och jag är långt ifrån någon ungdom längre. 


Häromkvällen kände jag mig lite extra ensam och deprimerad och tog en kik på några av de större dejtingsajterna.. resultatet var inte direkt upplyftande. Om jag kollade på de i min ålder och fem år uppåt så var i princip alla både föräldrar på deltid och tjocka. 


Jag inser ju förstås att andras barn kan vara något som jag måste leva med, men eftersom jag är så kapitalt ointresserad så hade det så klart varit skönt att slippa. Tjockhet.. ja, det är extremt icke politiskt korrekt att uttala sig om andras BMI, men attraktion är attraktion. Jag bryr mig inte ett skvatt om hur mina vänner ser ut, men ska jag tända på någon så får faktiskt inte kulmagen vara alldeles för stor. Eftersom exet inte direkt var någon träningsmänniska så är det så klart också något som jag skulle vilja se hos nästa. 


Rent logiskt vet jag förstås att jag är fånig, men det känns faktiskt en smula osannorlikt att jag någonsin ska hitta någon som är i min ålder, singel, ser hyfsad ut, allmänt vettig, tycker om mig och inte har en alltför besvärlig historia. Speciellt eftersom vänners karlar inte direkt är några jag skulle vilja ta i med tång.. :p 


Ytlig och fånig javisst. Men det må man väl också få vara ibland. 

Av puckolina - 4 april 2015 23:03

Först ringer exet bara för att prata i 20 minuter om hur bra hans liv är nu när inte jag finns i det längre, och sedan ska mamma visa upp sin nya stjärna - som dyker upp aspackad och rent allmänt inte har någon farstu någonstans..


Oh drama. Som döden i Terry Pratchetts böcker så klokt brukade säga. 


Å vad jag inte har lust med sådant numera. Ibland kan jag tycka att det är jättekul att få leka amatörpsykolog och se det som en stor komplimang att människor anförtro sig till mig. Men inte just nu.. nu har jag verkligen, verkligen ingen lust alls. 

Av puckolina - 2 april 2015 14:00

Jag har försökt blogga lite nu och då förut och börjar ha en hel del raderade bloggar bakom mig. Den här har funnits en litet tag nu och jag har än så länge inga större planer på att sluta skriva. Skillnaden mot för tidigare tror jag dels ligger i dess relativa anomynitet. Visst skulle de flesta som känner mig identifiera mig omedelbums de läser, samtidigt känns det som att den risken är relativt liten så länge som jag har få pass få läsare som jag har idag. Tidigare har jag provat att skriva ganska öppet och det blir lätt jobbigt. En blogg är trots allt bara en blogg, en återspegling av en liten liten del av livet, men verkligen inte allt. 


Ett annat fel jag har gjort tidigare är att jag har försökt skriva renodlade temabloggar. Det har gjort att jag har blivit fixerad vid att sköta allt perfekt, ha mycket att skriva om och helt enkelt blivit fixerad vid ett smalt ämne. Det fungerar inte för mig. Först är jag intresserad, sen blir jag fixerad, sen blir jag fanatisk och sen lägger jag av helt eftersom det bara blir för mycket.


För ett tag sedan blev det mycket ekonomi. Men hur mycket jag än älskar att läsa ekonomibloggar så passar det helt enkelt inte mitt liv just nu.. visst tänk finns hos mig hela tiden. Jag budgeterar, jag har koll på plus och minus månad för månad och jag försöker i stort och smått att få bort mitt destruktiva shoppande. Men just nu finns det inte så himla mycket att skriva om på den fronten. Att skriva om hur duktig jag känner mig som tog med en vattenflaska hemifrån till frissan som kostade 1800 spänn är helt enkelt lite för patetiskt.. :p 


Jag tycker att det är jättekul att läsa om människor som t.ex har supersparmånader just nu.. Ärligt- jag älskar det verkligen. Men jag? Vad skulle jag göra då? Sitta hemma och må skit exakt hela tiden förutom när jag jobbar eller tränar (om jag ens skulle kunna validera mitt apdyra gymmedlemskap en sådan månad)? Jag har inte ett speciellt roligt liv och även om jag gör mycket roligt som inte kostar pengar så gör jag också mycket som gör det. Jag träffar vänner och äter gott, går på intressanta föreläsningar, bra konserter och ser bra filmer på bio tillsammans med vänner. Jag vill helt enkelt inte säga nej till någonting som gör dagen en smula mer uthärdlig, även om det kostar pengar. 


Just nu blir det väldigt mycket träning och hälsa. Helt enkelt därför att det är något som är genuint positivt i mitt liv. Det är det som får mig att känna mig stolt över mig själv, det som ger mig lite framtidshopp och det som får en timme eller två att passera väldigt fort. 


I framtiden kanske det är någonting helt annat jag väljer att blogga om, det ska faktiskt bli ganska spännande att se vad det i så fall kan vara. :)

Av puckolina - 30 mars 2015 10:15

Jag har så många olika konflikter i mitt inre just nu så jag vet nästan inte vart jag ska ta vägen. Det blir så lätt att jag inte vet vad jag ska fokusera på att jag bara blir sittande, spelandes farm hero och känner frustrationen bubbla inom mig utan någonstans att ta vägen. 


Vi kan börja just där, med mitt sittande i soffan. 

¤ Att jag vänjer mig vid att vara ensam för första gången på många år och dessutom inte ens slår igång musik utan har det helt tyst omkring mig är en jobbig, men nödvändig process och på så sätt positiv. Det negativa i det är att jag är lite rädd att det blir en vana och att jag blir mer och mer folkskygg. Jag har helt lämnat facebook, jag undviker aktivt människor som inte vet vad som har hänt, jag vill inte träffa någon förutom de ytterst få närmaste. Jag mår jämndåligt hela tiden och har faktiskt ingen större längtan efter att må bättre.. Jag är jättetrött på kvällarna men vill inte gå och lägga mig eftersom det är självdestruktivt att sitta uppe halva natten och självdestruktivt är bra. Samtidigt tänker jag väldigt mycket (så mycket som jag orkar), jag läser, jag skriver här, jag överväger väldigt noga vad just jag vill göra med min tid, och det är positivt. 


Det är verkligen å ena sidan, å andra sidan. Å ena sidan kanske detta att sitta hemma och må skit är något jag måste gå igenom för att lära mig själv att jag är bra nog. Å andra sidan känns det inte så hälsosamt att gräva ner sig i eländet hela tiden. 


¤ Träningen. Lite lättsammare ämne eftersom jag definitivt vill träna, mår bra av att träna och det är bra att träna. Jag skulle dock vilja få lite mer ordning på mina prioriteringar för att slippa känna mig misslyckad. 


1 - Jag vill satsa på joggningen eftersom jag verkligen, verkligen vill bli bra på detta. Jag vill verkligen kunna springa lopp, jag vill kunna springa långt, jag vill klara av saker som är så kapitalt motsatt det jag var förut. 

2 - Jag vill träna styrka, rörlighet och bara för att det är roligt också (dvs. bodypump, yoga/bodybalance och combat). Dels för att jag älskar det, dels eftersom jag mår bra av det, dels eftersom jag tror på att varierad träning är det absolut bästa sättet att hålla länge utan skador. Sist men inte minst eftersom jag vill se en utveckling i varje block, och det gör jag inte om det går för lång tid mellan gångerna. 

3 - Jag vill promenera mycket. Långa promenader, helst i skogen med en fyrbening vid min sida är det bästa min själ vet. 

4 - Veckan har bara sju dagar och 24 timmar och det ska få plats betydligt mer än bara träning på den här tiden. Eftersom jag älskar pass är jag dessutom helt beroende av de tider de går på. Jag kan ha en hel kväll ledig och tråkig, går inte de pass jag vill den kvällen så är det inget jag kan påverka. 


Ett tag trodde jag att om jag skulle få in ett pass styrka, ett pass jogg, ett pass rörlighet och ett pass combat varje vecka så skulle det vara optimalt. Jag har dock insett att i den verkliga världen med jobb etc så går det inte. Förutom då detta med att jag verkligen vill satsa på att bli en löpare och då räcker det inte med ett pass i veckan. 


Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med detta. 3 pass löpning + tre gruppass är sex i veckan. Säkerligen möjligt vissa veckor, men verkligen inte alla. Jag vill heller inte prioritera om någonting - jag vill göra allt. En lösning som jag har funderat lite på är att köpa en vettig ryggsäck som jag kan ha när jag joggar och därigenom jogga till och ev. från gymmet. Då tar varje pass lite längre tid, men det blir inte ohållbart många gånger i veckan. 


Risken är dock överhängande att jag helt enkelt måste prioritera om, frågan är bara vad jag i så fall ska prioritera bort? Och hur jag får bort det dåliga samvetet?


¤ Pengar. 

1 - Jag vill ha ett större sparkonto, inte ligga minus i min totala ekonomi och inte handla saker för att döva känslor. 

2 - Jag vill bygga upp ett liv med kvalite och innehåll, vilket väldigt ofta innebär kostnader. Jag vill gå på bio, gå ut och äta, köpa/äga intressanta böcker, läsa motiverande tidningar.

3 - Jag vill resa. 

4 - Jag vill förändra mig själv. Jag vill gå till frisören och få en ny frisyr och en ny hårfärg. Jag vill rätta till vissa fysiska saker som irriterat mig väldigt länge. 

5 - Jag vill inte jobba mer än vad jag gör. Jag har tänkt och funderat, men jag vill faktiskt inte gå upp till heltid igen. Jag vill inte jobba fler helger. Jag vill ha ett liv med kvalite, inte ett som bara går ut på att få så hög lön som möjligt. 


Jag tror att en okej balans för mig som jag hade varit nöjd med hade varit 10% till långsiktigt sparande, 10% till semestersparande och 5% till skulder, vilket gör 25% av lönen.. Men hur bra det än ser ut i teorin så verkar det aldrig fungera i verkligheten.. 


¤ Hemmet. 

Första månaden efter flytten var jag nästan fanatisk. Jag städade och diskade jämt och det var kliniskt rent här hemma. Nu har det fallit rejält, vilket har klart samband med att jag hade mindre att göra - mer tid att tänka - mådde sämre. Nu har jag inte diskat på hela veckan, vilket iofs inte är någon större katastrof eftersom jag knappt skapat någon disk, men ändå. 


Även där måste jag försöka hitta någon balans. Att diska en gång per dag men inte fem t.ex.. 


Ja, lite tankar. Mycket att jobba på. 

Av puckolina - 23 mars 2015 21:29

Jag började tycka synd om mig själv redan förra veckan. Sen kom helgen med besök och fullt upp, prata hela tiden, inte tänka på sig själv och jag bara längtade efter att få vara ensam igen. 


Sen blev jag det. Tvättade alla smutsiga sängkläder och handdukar. Spelade farm hero. Diskade undan. Spelade farm hero. Städade lite. Upptäckte att klockan bara var tolv.. Spelade farm hero. Konstaterade att det inte var något på tv varken nu eller resten av kvällen. For hem till en sjuk vän och lekte datasupport och sällskapsdam i några timmar. For hem. Spelade farm hero. Kollade tv.nu igen yttifall att något skulle ändrats sedan sist. For ut och joggade. Pysslade lite med min spotifylista. Spelade farm hero. Åt några riskakor. Spelade farm hero. For iväg till gymmet och körde en halvtimme core... 

 

Stod helt ensam på gymmet och kände att nä, nu jävlar brister det. Nu mår jag verkligen skit. 

 

Jag har kommit så lätt undan än så länge. Visst finns sorgen och ilskan hela tiden där under ytan, men näsan har hela tiden varit ovanför. 

 

Men jag vill inte ha det så här.. Visst kunde det varit värre. Jag kunde varit fattig, jag kunde varit arbetslös, jag kunde ha haft flera barn. Jag kunde varit helt utan familj och vänner. Visst hade det kunnat vara värre. Men ändå, jag kämpade så hårt i så många år för att få min familj. Mitt sammanhang, min tillhörighet. De som jag skulle älska och som jag skulle bli älskad av. Och här sitter jag nu.. 35 år gammal med tre vänner, en katt och en jävla massa böcker. I en fin lägenhet förvisso. Men det var ju inte så här det skulle bli. 

 

Och jag vet att jag måste gå igenom det här. Jag vet att jag måste tillåta mig själv att gråta och att minnas. Jag vet att jag måste vara arg och jag måste vara ledsen. Jag vet att jag måste förlåta mig själv och att målet är att kunna minnas de bra sakerna. 

 

Men jag vill inte. Jag vill inte må så här. Jag vill inte vara ensam. 

Av puckolina - 17 mars 2015 21:42

Blä. 


Träffade exet idag och för första gången känner jag mig så där riktigt småsint superbitter. Tänker jag logiskt på det så finns det ingen anledning. Det går tydligen bra för honom på praktiken, samtidigt som det ju bara är en praktik och jag vet att han är duktig på att snacka. Han har tydligen träffat en massa nya vänner och har jättemycket att göra hela tiden. Men jag misstänker att det knappast är personer som jag skulle ha något intresse av.. jag vet inte.. hela konceptet med att supa hela tiden och ha vilda hemmafester känns som något jag är färdig med för många år sedan. 


Men ändå. Varför i helaste friden skulle jag vara tvungen att göra slut med honom för att han skulle skärpa till sig, börja jobba och komma utanför lägenheten? Varför kunde han inte ha gjort sånt för flera år sedan? 


Inte för att jag tror att han mår bra eller har gått och blivit vuxen. Det såg verkligen ut som fan i lägenheten och grannen mittemot hade tydligen redan klagat en gång. 


Jag är verkligen inte avundsjuk. Jag vet att jag har ett så mycket bättre liv. Jag vet att hans strategi att aldrig prata och bara trycka ner alla känslor inte fungerar. Jag vet att jag inte vill ha tillbaka honom.. jag ser honom och ja, han är någon som jag tycker om och på många sätt respekterar, men jag känner ingen längtan efter att krypa isäng med honom. 


Men jag är bitter. Jag är förbannad på honom, på mig, på livet och på ödet. Och jag känner mig faktiskt så där riktigt ensam ikväll för första gången. Det hade inte varit helt fel att få krypa ihop i en varm famn och få vara liten ett tag. 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se