Ibland tar jag ett steg bakåt, betraktar mig själv utifrån och förundras över allt som bara händer utan att jag egentligen har någon kontroll över det. 

Träningen är ju självklart det mest uppenbara. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det, men detta är verkligen inte jag. Det är så långt ifrån den jag har varit i över 30 år att det inte är sant. Jag började högst motvilligt träna mina obligatoriska två gånger i veckan för 14 månader sedan i rent självförsvar. Det fungerade inte att ha så ont som jag hade och sambon höll på att bli galen på att vara var tvungen att massera mig var och varannan kväll. Och nu.. Herregud, var hade jag varit utan träningen? Jag älskar det, längtar till det och i princip den enda värk jag har nuförtiden är träningsvärk. 

Men maten är också en stor del av livet som bara förändrats. Jag dricker i princip inte läsk längre, jag som tidigare nästan bara drack läsk när jag var hemma. Och inte för att jag ska vara hälsosam, utan för att jag inte tycker att det är speciellt gott längre. Istället för att äta 1 max 2 gånger per dag så äter jag minst tre gånger. Jag äter frukost (i alla fall hälften av dagarna), jag äter nyttigt, jag äter mest vegetariskt, och som sagt - Jag äter regelbundet. 

Jag har börjat dricka kaffe hemma.. Efter att i 15 års tid bara och endast ha druckit kaffe på jobbet så har jag börjat dricka det hemma också. 

För några dagar sedan fick jag för mig att jag inte skulle snusa något mer. Och sen gjorde jag inte det.??? Okej, det har bara gått några få dagar och jag har inte varit i närheten av någon som har snusat. Men jag har inte den minsta längtan efter varken snus eller cigaretter. Nu har jag iofs nikotinersättning, men ändå. Det är här är skitcoolt och har definitiv aldrig hänt mig tidigare. 

Det är så mycket små och stora saker som händer med mig att jag omöjligt kan ta upp dem alla. Men jag gillar det.. Jag gillar att ta det där steget tillbaka, betrakta mig själv utifrån och bara förundras över allt som händer. 

Men saker har hänt som är minst sagt jobbiga. 

Det är inget jag vill skriva om öppet, ärligt talat så trivs jag rätt bra med det håll bloggen har tagit. Vissa saker pratar jag om irl med vänner och familj. Andra saker, som t.ex pengar, håller jag helst för mig själv och då är en anonym blogg ett bra ställe att ventilera de tankarna på. 

Nu mer än någonsin har jag verkligen ett behov av att koncentrera mig på de små sakerna i livet. Vart pengarna tar vägen. Om jag köper, inte köper eller slänger saker. Hur det går med mina mål för veckan.. Små bagateller som hindrar mig från att bryta ihop, som ger tankarna något annat att syssla med. 

Som vanligt när jag mår dåligt så kan jag inte äta utan lever på cocacola och kaffe. Det är verkligen inte konstruktivt, men det får vara så ett tag. Den här veckans mål - att äta frukost varje dag, kommer självklart därför inte att uppfyllas. Jag är glad om jag får i mig någonting per dag. Eftersom jag inte äter så kan jag inte träna. Det är två veckor sedan jag gjorde det senast och jag har en vag förhoppning om att kunna ta mig iväg till helgen eller nästa vecka. Kanske, jag måste kunna äta och sova först. Budgeten kommer definitiv inte att hållas både på grund av totalt oplanerade kostnader på flera tusen, och på att jag måste hålla mig sysselsatt och träffa människor och det innebär kostnader. Å andra sidan så är det jag helst av allt vill göra nu är att jobba, så lönen de närmsta månaderna kommer att bli bra. Jag har också börjat snusa igen, fjantigt, men återigen - så får det helt enkelt vara. 

Inte så upplyftande läsning, men så blir det ibland. 

Dagarna rasslar iväg och jag har nu varit snusfri i 32 dagar. Det blir dock inte märkbart lättare av någon irriterande anledning. 

Jag vill inte ha snus. Jag vill inte ha cigg. Men det kliar inombords mest hela tiden.. Jag är sugen. 

Antagligen är det mitt lite allmänna missnöje med livet just nu som ställer till det för mig. Men irriterande är det och jag tycker att det kan ta och släppa nu någongång. 

Idag har det gått fyra veckor och lite halvjävligt är det faktiskt fortfarande. Jag tycker att oron och nipprigheten borde gå över, men samtidigt har jag underhållit det genom att tugga tuggummi, ha en bit servett under läppen etc. Om jag bara lägger av med det så antar jag att det borde gå till sig helt på inte alltför länge.

Men visst har det gått bra. Löjligt bra faktiskt. Och nu har sambon varit duktig och slutat han också, så jag är riktigt stolt över oss båda.

Jag hade några dagar då jag rökte någon cigarett per dag. Det kändes som en grej jag bara var tvungen att ta mig igenom och nu har jag verkligen ingen längtan efter någon fler cigg. Fy fan så äckligt det var.  

700 har jag sparat än så länge, och det är bara i det rena snuset. DET känns bra!

Jag har totalt glömt bort att uppdatera kring snusandet. 

Jag blev sjukt paranoid över Champixen. Jag kände mig lite fel.. fick lite afasi.. hade lite synstörningar. Troligtvis mer placebobieffekter och min egen rädsla än riktiga biverkningar. 

Hur som haver så slutade jag med tabletterna för 1,5 vecka sedan och det mesta har faktiskt blivit jobbigare sedan dess. Inte ohålbart på något sätt, men det där krypet i kroppen är betydligt jobbigare nu än vad det var för 3 veckor sedan när jag precis slutat snusa. 

Jag har dessutom blivit röksugen.. något jag inte varit på 6-7 år någonting. Det är konstigt hur hjärnan fungerar. Det blev så illa här om dagen att jag faktiskt rökte en cigarett. Som tur är var det sjukt äckligt och jag stankt satan i flera timmar efteråt, så jag är inte direkt sugen på att göra det igen. 

Men yey för mig, 22 dagar (nästan) nikotinfri. :D

Ikväll har jag varit helt nikotinfri i en vecka. Gissningsvis första gången på 18 år som det händer. 

Det kliar fortfarande lite. Inget direkt sug efter snus, men en liten oro i kroppen. Det hjälper att ta en halstablett eller lägga en bit servett under läppen, och det kan jag tycka är okej än så länge. 

Jag har tabletter för 10 dagar till och vet inte riktigt hur jag ska göra. Rekomenderad behandlingstid är 3-6 månader, men det känns för mig som att om jag fortsätter så här i nästan två veckor till så borde det inte vara några problem efter det. Det fysiska nikotinberoendet har ju ändå gått över på den tiden. 

Ev. hör jag av mig till läkaren och ber om ett recept för säkerhets skull. Det är ju bara att låta bli att hämta ut det om det skulle vara så. 

Jag har ju snusat i ungefär 18 år nu (vilken skrämmande tanke) och en vana som det har medfört är att jag dricker ganska så konstant över dygnet. Jag vill att min snus ska rinna och då måste jag ha något med smak att skölja bort det med (fy vad det låter äckligt). 

Men nu när jag inte snusar längre så måste jag lära om. Visst kan jag ju fortsätta att smådricka om jag vill, men jag tror att det bästa för min kropp är om jag vänjer om mig till att dricka när jag faktiskt är törstig som en normal människa. Förhoppningsvis kommer det också att innebära mindre läsk/saft och mer vatten. 

Jag glömde bort (!) att köpa snus på vägen till jobbet igår. När jag stod i hallen så hade jag bestämt mig för att köpa en sista dosa trots allt. Tredje natten, jag kunde inte sova igår heller, förkylning på gång, ickesnusande kollegor etc.. Min grundplan på att sluta efter jobbet kändes som en bra plan. 

Men 7 minuter senare när jag stod på affären så hade jag inte en tanke på något snus. Inte fören jag kom fram till jobbet och skulle lägga in en tillsammans med första kaffekoppen så kom jag på det, och då var det ju verkligen försent. 

Och ännu cooolare - det har gått alldeles utmärkt. Ett tuggummi någonstans i munnen och stundvis en bit servett under läppen. Lite rastlösare och nipprigare än vanligt kanske. Men jag kan inte annat säga än att det har gått skitbra. 

Just nu är jag nästan lite euforisk. Jag kan inte minnas när jag senast var utan nikotin så här länge. :)

Jag får nog tillbaka det när jag vaknar om alldels för få timmar, men just nu mår jag verkligen hur bra som helst. :D