Det är fortfarande många timmar som jag tillbringar i soffan. Förut var det ofta med en känsla av en frustration eftersom jag och sambon bara satt där, glodde och såg livet passera förbi när vi borde ha kunnat göra roligare saker. Nu är det ofta med en känsla av frustration eftersom jag helt enkelt inte kan komma på något annat att göra. 

Igår var en sådan dag då jag helt enkelt var för trött för att göra något vettigt (t.ex. gå på inplanerade pass) tills det var alldeles för sent på kvällen. Vilket så klart gjorde att jag låg där och glodde och mådde dåligt och kände mig ensam. 

Idag däremot så tog jag mig iväg på mina planerade pass och nu bara njuter jag av att ligga här, helt stilla och ensam och bara pyssla på med oväsentliga saker. Kroppen är trött och nöjd och då blir huvudet också nöjt. :)

Jag har så många olika konflikter i mitt inre just nu så jag vet nästan inte vart jag ska ta vägen. Det blir så lätt att jag inte vet vad jag ska fokusera på att jag bara blir sittande, spelandes farm hero och känner frustrationen bubbla inom mig utan någonstans att ta vägen. 

Vi kan börja just där, med mitt sittande i soffan. 

¤ Att jag vänjer mig vid att vara ensam för första gången på många år och dessutom inte ens slår igång musik utan har det helt tyst omkring mig är en jobbig, men nödvändig process och på så sätt positiv. Det negativa i det är att jag är lite rädd att det blir en vana och att jag blir mer och mer folkskygg. Jag har helt lämnat facebook, jag undviker aktivt människor som inte vet vad som har hänt, jag vill inte träffa någon förutom de ytterst få närmaste. Jag mår jämndåligt hela tiden och har faktiskt ingen större längtan efter att må bättre.. Jag är jättetrött på kvällarna men vill inte gå och lägga mig eftersom det är självdestruktivt att sitta uppe halva natten och självdestruktivt är bra. Samtidigt tänker jag väldigt mycket (så mycket som jag orkar), jag läser, jag skriver här, jag överväger väldigt noga vad just jag vill göra med min tid, och det är positivt. 

Det är verkligen å ena sidan, å andra sidan. Å ena sidan kanske detta att sitta hemma och må skit är något jag måste gå igenom för att lära mig själv att jag är bra nog. Å andra sidan känns det inte så hälsosamt att gräva ner sig i eländet hela tiden. 

¤ Träningen. Lite lättsammare ämne eftersom jag definitivt vill träna, mår bra av att träna och det är bra att träna. Jag skulle dock vilja få lite mer ordning på mina prioriteringar för att slippa känna mig misslyckad. 

1 - Jag vill satsa på joggningen eftersom jag verkligen, verkligen vill bli bra på detta. Jag vill verkligen kunna springa lopp, jag vill kunna springa långt, jag vill klara av saker som är så kapitalt motsatt det jag var förut. 

2 - Jag vill träna styrka, rörlighet och bara för att det är roligt också (dvs. bodypump, yoga/bodybalance och combat). Dels för att jag älskar det, dels eftersom jag mår bra av det, dels eftersom jag tror på att varierad träning är det absolut bästa sättet att hålla länge utan skador. Sist men inte minst eftersom jag vill se en utveckling i varje block, och det gör jag inte om det går för lång tid mellan gångerna. 

3 - Jag vill promenera mycket. Långa promenader, helst i skogen med en fyrbening vid min sida är det bästa min själ vet. 

4 - Veckan har bara sju dagar och 24 timmar och det ska få plats betydligt mer än bara träning på den här tiden. Eftersom jag älskar pass är jag dessutom helt beroende av de tider de går på. Jag kan ha en hel kväll ledig och tråkig, går inte de pass jag vill den kvällen så är det inget jag kan påverka. 

Ett tag trodde jag att om jag skulle få in ett pass styrka, ett pass jogg, ett pass rörlighet och ett pass combat varje vecka så skulle det vara optimalt. Jag har dock insett att i den verkliga världen med jobb etc så går det inte. Förutom då detta med att jag verkligen vill satsa på att bli en löpare och då räcker det inte med ett pass i veckan. 

Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med detta. 3 pass löpning + tre gruppass är sex i veckan. Säkerligen möjligt vissa veckor, men verkligen inte alla. Jag vill heller inte prioritera om någonting - jag vill göra allt. En lösning som jag har funderat lite på är att köpa en vettig ryggsäck som jag kan ha när jag joggar och därigenom jogga till och ev. från gymmet. Då tar varje pass lite längre tid, men det blir inte ohållbart många gånger i veckan. 

Risken är dock överhängande att jag helt enkelt måste prioritera om, frågan är bara vad jag i så fall ska prioritera bort? Och hur jag får bort det dåliga samvetet?

¤ Pengar. 

1 - Jag vill ha ett större sparkonto, inte ligga minus i min totala ekonomi och inte handla saker för att döva känslor. 

2 - Jag vill bygga upp ett liv med kvalite och innehåll, vilket väldigt ofta innebär kostnader. Jag vill gå på bio, gå ut och äta, köpa/äga intressanta böcker, läsa motiverande tidningar.

3 - Jag vill resa. 

4 - Jag vill förändra mig själv. Jag vill gå till frisören och få en ny frisyr och en ny hårfärg. Jag vill rätta till vissa fysiska saker som irriterat mig väldigt länge. 

5 - Jag vill inte jobba mer än vad jag gör. Jag har tänkt och funderat, men jag vill faktiskt inte gå upp till heltid igen. Jag vill inte jobba fler helger. Jag vill ha ett liv med kvalite, inte ett som bara går ut på att få så hög lön som möjligt. 

Jag tror att en okej balans för mig som jag hade varit nöjd med hade varit 10% till långsiktigt sparande, 10% till semestersparande och 5% till skulder, vilket gör 25% av lönen.. Men hur bra det än ser ut i teorin så verkar det aldrig fungera i verkligheten.. 

¤ Hemmet. 

Första månaden efter flytten var jag nästan fanatisk. Jag städade och diskade jämt och det var kliniskt rent här hemma. Nu har det fallit rejält, vilket har klart samband med att jag hade mindre att göra - mer tid att tänka - mådde sämre. Nu har jag inte diskat på hela veckan, vilket iofs inte är någon större katastrof eftersom jag knappt skapat någon disk, men ändå. 

Även där måste jag försöka hitta någon balans. Att diska en gång per dag men inte fem t.ex.. 

Ja, lite tankar. Mycket att jobba på. 

Tänk så mycket jag tränar nu jämfört med tidigare. Och tänk att jag ändå tycker att jag inte tränar något alls och kroppen många dagar bara skriker efter mer. Så konstigt det är att mitt i livet bara bli någon helt annan.. 

Hade någon sagt till mig för två år sedan att jag skulle längta efter att få fara ut och jogga, längta till gymmet. Att mina drömmar skulle handla om träningsresor och halvmarathon.. Jag hade bara garvat dem rakt i ansiktet. Jag som alltid varit smal, som har kunnat äta vad jag vill utan att lägga på mig ett gram, som rör på mig hela tiden i vardagen och därför inte behöver mortionera.. Skulle jag bli sådan? 

Iofs, om någon för två år sedan hade sagt till mig att jag idag skulle sitta ensam i en lägenhet med bara en katt som sällskap så hade jag inte heller trott dem.. livet blir verkligen inte alltid som man har tänkt, på gott och på ont. 

Så vad ska jag säga.. det här känns som en "dålig" vecka.. Vilket bara är sjuk och jag försöker verkligen resonera med mig själv och få mig att inse att det verkligen inte är det. Jag har heller inte riktigt koll på mina prioriteringar just nu (skriver mer om det imorgon) och därför blir det lätt fel. 

Hur som haver:

Ett enda pass Core på gymmet. Planen var egentligen combat idag, men pga tidsomställning och mardrömmar så orkade jag bara inte. 

Jogg 3 gånger - löjligt bra. 

Trapporna fyra gånger - skitbra, varje arbetsdag. 

Promenader 1,3 mil. 

Jag har gjort någonting varje dag som är värt att skriva upp som "träning" i kalendern, och bara det är ju faktiskt exakt hur bra som helst. 

Idag hände dessutom en sak som gjorde mig så himla glad. Jag var på väg mot hissarna / trapporna på jobbet och ser en tjej stå och vänta på hissen precis när den kom, och jag ser i hennes ögon att hon förväntar sig att jag ska åka med. Istället vek jag av och tog trapporna. Fyra våningar längre upp så passerar hon igenom trapphuset precis när jag kommer gående (flåsande) och utbrister i ett spontant "bra jobbat!". Så glad jag blev! Så mycket lättare det kändes att ta de sista två trapporna upp! Gud vad jag älskar sådana där spontana komplimanger, och vad bättre vi alla borde bli på att ge dem. :)

Jag vet inte hur många gånger jag har hört passledare säga att orken / bristen på ork sitter i huvudet. Att när hjärnan säger att man inte orkar mer så har kroppen minst 20% kvar. 

Teoretiskt så håller jag självklart med om att detta säkerligen stämmer. När jag gick på mitt första iw pass så var jag i ganska ordentlig fysisk rörelse i 40 minuter i sträck, samtidigt som jag orkade jogga i max 1-2 minuter innan jag var tvungen att gå = ingen logik. Ett annat exempel som inte har med träning att göra är att jag kan sova i 12 timmar i sträck utan nikotin, men får nästan panik efter 30 minuter när jag är vaken. Det sitter i huvudet. 

Frågan är då hur man lurar huvudet? Hur orkar man längre när man flåsar så mycket man kan men syret ändå inte räcker till och när det känns som en total omöjlighet att lyfta benet en enda gång till från marken? 

En metod upptäckte jag av en slump idag. Kanske inte en realistisk (eller trevlig) metod, men dock en som fungerade. 

Gråt tills huvudet är helt tomt och sinnet är fullständigt urlakat. Far sedan ut och jogga medan du fortfarande är ledsen och hjärnan bara inte orkar tänka mer, innan du börjar återhämta dig och bli som vanligt igen. 

Jag joggade 21 minuter i sträck! Jag bara sprang, lyssnade på musiken och var helt tom i huvudet. Några gånger kändes det lite småjobbigt och då drog jag ner tempot, annars gick bara kroppen framåt helt frånkopplad från huvudet. 

Nästan fyra kilometer. Det är så mycket längre än vad jag någonsin har kommit förut att det nästan är löjligt. Och jag hade kunnat fortsätta längre utan problem. Jag var nästan besviken när jag kom fram till mitt mål och var tvungen att stanna. 

Jag kanske inte har haft världens roligaste dag idag, men tack vare detta så känner jag i alla fall lite framtidsförsikt i en liten del av mitt liv. Nu vet jag att kroppen kan mycket mycket mer än vad jag tidigare trodde. Sen hur jag ska få fram det igen utan att behöva bryta ihop fullständigt psykiskt är en annan fråga. :p

Men ändå. Jag kunde ha grävt ner mig ännu mer. Jag kunde ha supit mig full eller ringt exet (vilket var mina andra alternativ), istället for jag ut och joggade i nästan 4 kilometer i sträck! 

Jag är ärligt talat så djävla stolt över mig själv att jag håller på att spricka. :)

Trots en löjligt bra lön och goda förhoppningar så slutade månaden ungefär en tusenlapp minus i slutändan. Jag är verkligen inte förvånad.. det har varit sanslöst mycket shopping och även en hel del dyra nöjen den här månaden. Som vanligt känns det riktigt bra de första två veckorna, och sedan rasar det väldigt fort utför. 

Men det känns lugnt. Jag har inte tokslösat en massa onödigt. Jag vet var jag har köpt, jag är nöjd med inköpen och framför allt, jag är rätt så färdig med dem. :)

Än så länge fortsätter jag min trend med varannan månad plus, varannan minus, dock mer plus än minus. Fortsätter det så ska jag gå plus nu i april, men resultatet får vi se om en månad. :p

Mitt flipbelt kom i posten efter typ två dagar, vilket är en mycket bra leveranstid måste jag säga. :) 

Jag har nu provat det under två joggingturer och jag måste säga att jag är sjukt nöjd med det än så länge. Jag har hört av andra att det tenderar att glida upp i midjan, och det kan jag tänka mig att det gör på människor som är lite mer päronformade i höfterna än vad jag är. På mig sitter det dock än så länge som ett smäck över höfterna och rör sig inte överhuvudtaget. Jag använder säkerhetsremmen för nycklarna, men de har inte haft minsta tendens till att glida iväg. Mobilen ligger fint på plats och det är otroligt skönt att få plats med den och inte behöva krångla i flera minuter så fort jag ska få fram den. Bonus för att jag kan höja och sänka musiken utan att ta fram den eftersom tyget är så pass tunt. 

Så, jag är helt enkelt mycket nöjd och rekomenderar det varmt. :)

Jag började tycka synd om mig själv redan förra veckan. Sen kom helgen med besök och fullt upp, prata hela tiden, inte tänka på sig själv och jag bara längtade efter att få vara ensam igen. 

Sen blev jag det. Tvättade alla smutsiga sängkläder och handdukar. Spelade farm hero. Diskade undan. Spelade farm hero. Städade lite. Upptäckte att klockan bara var tolv.. Spelade farm hero. Konstaterade att det inte var något på tv varken nu eller resten av kvällen. For hem till en sjuk vän och lekte datasupport och sällskapsdam i några timmar. For hem. Spelade farm hero. Kollade tv.nu igen yttifall att något skulle ändrats sedan sist. For ut och joggade. Pysslade lite med min spotifylista. Spelade farm hero. Åt några riskakor. Spelade farm hero. For iväg till gymmet och körde en halvtimme core... 

Stod helt ensam på gymmet och kände att nä, nu jävlar brister det. Nu mår jag verkligen skit. 

Jag har kommit så lätt undan än så länge. Visst finns sorgen och ilskan hela tiden där under ytan, men näsan har hela tiden varit ovanför. 

Men jag vill inte ha det så här.. Visst kunde det varit värre. Jag kunde varit fattig, jag kunde varit arbetslös, jag kunde ha haft flera barn. Jag kunde varit helt utan familj och vänner. Visst hade det kunnat vara värre. Men ändå, jag kämpade så hårt i så många år för att få min familj. Mitt sammanhang, min tillhörighet. De som jag skulle älska och som jag skulle bli älskad av. Och här sitter jag nu.. 35 år gammal med tre vänner, en katt och en jävla massa böcker. I en fin lägenhet förvisso. Men det var ju inte så här det skulle bli. 

Och jag vet att jag måste gå igenom det här. Jag vet att jag måste tillåta mig själv att gråta och att minnas. Jag vet att jag måste vara arg och jag måste vara ledsen. Jag vet att jag måste förlåta mig själv och att målet är att kunna minnas de bra sakerna. 

Men jag vill inte. Jag vill inte må så här. Jag vill inte vara ensam. 

Fy vad mitt inre är konfliktfyllt. I natt var jag svag och föll till föga igen. Jag fattar inte hur svårt det ska vara att bara låta bli att handla. Det är ju bara att låta bli! 

Jag faller inte lite heller.. när jag bestämmer mig för att skita i mina mål så gör jag det i alla fall ordentligt. *ironi* Nio (!) böcker beställda.. Iofs var flera av dem bokreapockets för 19 kr/st och sammanlagd kostnad blev "bara" lite över 600 kr. Men ändå.. Jag har ju mål med mina pengar, och böcker som jag kan låna gratis eller köpa extremt mycket billigare begagnat ingår inte i målen. 

Nåja, de kommer säkert att bli roliga att läsa i alla fall. Det blev en salig blandning mellan träningsböcker, rockstjärnebiografier och skönlitteratur. 

Eftersom jag då när jag vaknade var ganska sur på mig själv så fick jag kompensera det idag genom lite mera sorterande. Inte för att det är mycket sorterande kvar.. men jag har i alla fall äntligen ställt alla mina böcker som ingår i serier i ordning. På köpet bestämde jag mig för att nu var tiden då alla mina gamla skolkataloger ryker. Det är alldeles för många år sedan jag hade någon anledning eller önskan att titta i dem för att de ska få vara kvar. Sen gick jag äntligen igenom mina gamla barnböcker och bestämde vilka som skulle få stanna ett tag till av nostalgiska själ och vilka som ska omfördelas till nya hem så snart som möjligt.