Frivid42 skrev igår ett mycket tänkvärt inlägg angående att vara vuxen eller att fortsätta att söka snabba kickar (genom konsumtion) som värsta tonåringen hela livet igenom. Med tanke på att halva den här bloggen kom att handla om min privatekonomi så kanske det inte är någon överaskning att jag kände mig väldigt träffad.. 

Eftersom jag har analyserat mig själv fram och tillbaka hela mitt liv så vet jag väldigt väl varför jag fungerar som jag gör. Att däremot förändra mig själv är en helt annan sak. Jag inbillar mig att jag har kommit en bit på vägen, och jag hoppas naturligtvis att den utvecklingen ska fortsätta starkt framåt under de närmaste åren. 

Ska jag skriva om allt så blir det en roman, men några punkter i korthet är:

¤ Jag bär på en sorg och en tomhet eftersom jag i mitten av barndomen fick veta att jag inte längre var intressant för en av mina föräldrar. Det finns naturligtvis många faktorer i detta, men att gå in i de (för mig) extremt jobbiga tonåren och helt plötsligt "inte duga" har skapat rejäla rivsår inom mig. Med detta kom dels ett behov av att skapa mitt värde genom saker, ett behov av att "köpa" mina vänner/pojkvänner och en övertygelse om att ingenting spelade någon roll eftersom jag ju ändå inte tänkte leva speciellt länge. Plus en del annat - men det är huvudpunkterna.  Det är också förklaringen till att jag alltid valt "misslyckade" killar. Om jag är den som försörjer så kommer han ju inte att lämna mig - eller hur? Och en hel och sund kille skulle ju aldrig välja mig. 

¤ En annan bieffekt har varit mitt behov av att misslyckas. Om jag lyckas mår jag dåligt, om jag misslyckas så är det bara vad någon hade kunnat förvänta sig. Därför har jag missbrukat nikotin, druckit lite för mycket i perioder, nästan alltid misslyckats i skolan och definitiv aldrig någonsin kunnat spara några pengar. Det har aldrig gått helt överstyr, bara nästan, hela tiden. 

¤ Jag kan inte säga nej. Vem som än frågar mig vad som helst så är jag alltid på väg att säga ja innan jag ens har hunnit tänka efter. Jag har blivit bättre på det, men det är fortfarande jättesvårt. Detta gäller då även företag... Inte så att jag skaffat 10 mobiler för att jag inte kan säga nej till försäljare på stan, men erbjudanden har jag löjligt svårt att säga nej till. 

¤ Jag har alltid haft en grundtrygghet genom de få släktingar jag har kvar. Jag har aldrig behövt vara rädd för att inte kunna köpa mat, aldrig haft något riktigt skriande behov av att spara pengar, har fått små tillskott med jämna intervaller.. Jag har skämts över att jag inte har kunnat spara och jag har skämts ännu mer när jag fått pengar och de har gått till att betala av hemliga sms-lån, men jag har alltid klarat mig. 

Som sagt, jag är på väg. Sakta men säkert så mår jag bättre, bygger upp min självkänsla och blir mer och mer vuxen. Men det är en seg process och jag är verkligen inte i hamn än, trots att halva livet snart har gått.

Men bara de senaste dagarna har jag inte köpt fina väskor (trots att jag inbillade mig en stund att jag behövde dem) på 15% rabatt och 10% återbäring via refunder. Och jag har inte beställt en årsprenumeraton på amelia trots att jag fick 23 nummer och 6 skitsnygga vinglas för strax över 700 kr. Så jag är på väg.. trots allt. :)

Jag har haft en skum kväll ikväll.. Tyvärr kan jag inte berätta speciellt mycket eftersom det mesta är arbetsrelaterat. Men oj vad jag har svängt i känslorna. Från jätteledsen för en kollegas skull, till jätteglad för en annans, till heligt förbannad, till nöjd med mig själv, till irriterad över inkompetens.. Fram och tillbaka, upp och ner. 

Nu hoppas jag på en god natts sömn och en lugnare och jämnare morgondag.. 

Jag tycker att jag mår ganska bra, men nog märker jag själv att det nog inte är så tiptop ändå under ytan. Framför allt märks det på jobbet. Hemma kan jag lägga mig och ta en powernap eller välja hur mycket jag gör, men på jobbet där min arbetstid är fastslaget så märker jag att jag fungerar bra i ungefär sex timmar, sen blir koncentrationsförmågan, förmågan att hantera stressen och tålamodet med omgivningen gradvis sämre tills jag i princip inte fungerar alls. 

Vädret är skit, solen lyser med sin frånvaro, det sliter att gå runt här hemma och låsas som att allt är som vanligt och jag har apmycket att göra. Igår gick det i ett från nio på morgonen till nio på kvällen och idag har det gått i ett från tio på förmiddagen till halv elva på kvällen. Och det är inte så att allt är perfekt och fint direkt. Hemmet lider av akut behov av städning, disken svämmar över, bilen behöver besiktigast, kylen ekar tom och så vidare. 

Samtidigt vill jag verkligen fylla dagarna med saker att göra hela tiden, företrädesvis roliga och trevliga saker. Så jag har bokat in två middagar här hemma och en borta, förhoppningsvis en hundlekträff och dessutom ska det hinna städas, tränas och aktiveras hund. Men jag vill träffa folk, jag vill ha saker att göra och jag vill att tiden ska gå fort. 

Just nu är det av naturliga anledningar relativt jobbigt rent känslomässigt. En av alla de saker som jag har stört mig på genom alla år är att det inte händer någonting. Jag har levt med en människa som i princip aldrig har arbetat, studerat eller tagit något större ansvar för att t.ex räkningar ska bli betalda eller dammråttor evakueras (fy vad det låter hårt, men det är inte dessto mindre sant). Att leva ett sådant liv i alldeles för många år innebär helt naturligt att man blir en mindre expert på att fördriva tid. 

Det som är mitt problem är att det smittar. Jag avskyr när dagarna bara går utan att någonting konstruktivt händer. För mig är det otänkbart att se 4 filmer på raken en helt vanlig dag. Det kryper i kroppen på mig varje gång sambon föreslår att vi ska se en film medan vi äter middag. 

Att min sambo inte har någon vettig sysselsättning eller inkomst är inte anledningen till att jag gjorde slut med honom, bieffekterna av dessa saker däremot.. 

Nummer ett är att jag är så sjukt, intensivt, överdjävligt less på att vara den som är ensamt ansvarig när man faktiskt är två i familjen. Nummer två är att jag avskyr den jag blir tillsammans med honom. Den där lata som bara sitter och glor på film och låter livet passera förbi. 

Och det är ju inte ens den jag är. Seriöst, jag gör och har alltid gjort sjukt mycket mer än vad han gör. Men ändå långt ifrån allt det jag egentligen vill göra. 

Jag sänker mig till hans nivå. Om jag jobbar 40 timmar i veckan och han ingen. Jag tränar tre gånger i veckan och han ingen. Jag träffar kompisar 2-3 gånger i veckan och han ingen. Så är det kanske inte så konstigt om jag känner att jag borde umgås med honom lite nu och då också? 

Men när "umgås" bara handlar om att glo på tv eller film? 

Problemet som jag ser det, och då menar jag problemet som faktiskt handlar om mig, är att jag just nu inbillar mig att bara för att jag gör slut och flyttar så kommer jag som genom ett mirakel att sluta bara sitta på rumpan och glo på tv. Att jag kommer att utnyttja och använda dagarna, lära mig en massa nya saker etc etc. Som att allt är sambons fel och att så fort han inte finns i bilden längre så kommer jag att få en massa energi och bli super konstruktiv... 

Om jag ska anta någon utmaning de närmaste månaderna så är det att bryta just detta mönster. Att fara på lite olika aktiviteter som jag vill fara. Att se de där filmerna på bio som jag vill se, även om det innebär att jag måste gå själv. Att ta mig bort från tv:en. Kanske till och med läsa en bok ibland. 

Det är så himla mycket som jag har velat göra genom livet, men det mesta har jag bara tänkt att "det gör jag sen".. 

Karln fick ta över lägenheten och alla kontrakt är påskrivna, så nu är det bara att hoppas att månaderna går fort. Det känns fel att vara så glad över det, men med tanke på alternativen så.. Det är faktiskt värt att fira. 

Jag rider på vågen fortfarande. Euforin som uppstår när man äntligen tar tag i en ohållbar situation och gör någonting. Kraschen kommer sen.. vi har ändå varit tillsammans väldigt länge.. 

Just nu fokuserar jag på det praktiska. Kontrakten klara. Vad som ska med, vad som ska slänga, vad som ska köpas nytt, vilka kontrakt som ska ändras etc etc kommer sen. Någon dag när jag har lite att göra ska jag skriva en lista. 

Jag fick lägenheten! Nu känns det jättebra och jag vill mest att tiden ska gå fort så att allt kan bli klart så fort som möjligt. Idag har jag varit ledig och försökt fixa med papper etc eftersom vi har ansökt om att sambon ska kunna ta över lägenheten vi bor i nu. Jag är lite tveksam till att det kommer att gå med tanke på hans inkomstnivå, men vi måste i alla fall försöka. Skulle det gå så skulle allt bli mycket lättare för mig. Jag kan lämna de möbler jag inte vill behålla, behöver inte flyttstäda, behöver inte tokstressa etc. Dessutom så skulle det självklart vara det bästa för honom och det skulle göra det lite lättare för mig också. Jag vet att jag inte ska ha dåligt samvete för att jag inte tar hand om honom, men ibland är det svårt att låta bli. 

Jag ser dock till mig själv först och tänker inte ge det överdrivet många dagar innan jag säger upp lägenheten och skriver på kontraktet för den nya (samma bostadsbolag så jag måste göra det samtidigt). 

Nu är det tyvärr helg, så jag hoppas på något vettigt besked redan på måndag, senast tisdag. :)

Klockan är två. Jag har sovit ut ordentligt, hunden är nöjd efter 1,5 timmes spring och bus med sin gamla vän, middagen kommer att bestå av rester från igår och behöver inte förberedas på något sätt. Jag ska ut och jogga för att få ihop mina tre pass den här veckan, men det tar inte mer än 40 minuter. 

Jag vill hitta på något. Antingen gå på bio eller gå ut och äta, men sambon har inte råd.. som vanligt. 

Nu är det väl iofs ganska bra med tanke på att jag ska hålla fast i pengarna. Men samtidigt så himla tråkigt. Det är inte roligt (och verkligen inte ekonomiskt) att bjuda hela tiden. Det är inge roligt att fara med någon annan och veta att han sitter hemma ensam och har dubbelt så tråkigt. 

Det må vara mysigt hemma i egna soffan med en vinglas och en film på tv.. Men speciellt kul är det verkligen inte. :(

Samtalen har kommit igång på allvar här hemma och det känns faktiskt riktigt bra. Det stora problemet är att vi är mer vänner än par nuförtiden och det märks. Det finns en sorg i det hela, men inga gräl och inga tårar. Visst är det jag som vill avsluta det, så överens är vi förstås inte, men det finns ändå en förståelse i det hela. 

Just nu står jag på tredje plats på en lägenhet jag verkligen vill ha.. På onsdag vet jag säkert om jag har fått den eller ej. *hoppas*