En fortsättning på tankarna jag hade igår. 

Väldigt mycket av mitt liv just nu går ut på att fundera på vad jag vill. Framför allt de senaste 5-6 åren, men egentligen hela mitt vuxna liv har gått ut på att fundera på vad andra vill. Vad kan jag göra för att andra ska bli lyckliga eftersom andras lycka skapar min. De senaste åren har jag dessutom i princip hela tiden levt i framtiden. Oron för hur nästa vecka, månad eller år ska lösa sig rent praktiskt har tagit så mycket energi att ingen har funnits kvar för tankar på just nu. Till råga på allt ligger betoningen på oro. 5% av mina tankar har ägnats åt tankar på saker jag vill göra, 95% har gått åt till att oroa mig över hur en framtid jag enbart till begränsad del kan påverka ska lösa sig rent praktiskt. 

Jag har bara kommit en liten liten bit i min sorgeprocess, men vad jag in i själ och hjärta vet är att jag fattat rätt beslut. Det stora steget nu kommer att bli att låta bli att önska att de senaste 8 åren inte hade hänt, och kunna se på allt det positiva som ändå har varit med glädje. 

Det jag gör varje dag nu i stort och smått är att försöka lista ut vad jag vill. Vad vill jag äta? Vad vill jag titta på? Vill jag titta på någonting eller vill jag lyssna på musik istället? Eller vill jag ha det helt tyst? Vad vill jag? 

Det är en väldigt intressant process faktiskt och hade du frågat mig för ett år sedan så hade jag förnekat att så otroligt stor del av mitt liv var styrt av någon annan. Jag har alltid sett mig själv som en person som styr och ställer och gör som jag vill.. men det var jag tydligen inte. 

Så vad vill jag då? 

Just nu handlar det väldigt mycket om att göra exakt tvärtemot allt som jag gjort tidigare. Små saker i vardagen.. att inte äta korv eller färdiga köttbullar. Inte dricka coca-cola. Se på romantiska komedier. Se serier jag inte sett förut. 

Sen vill jag träna, och jag vill resa. Jag har alltid påstått att jag inte tycker om att resa, eftersom det helt enkelt inte varit praktiskt eller ekonomiskt möjligt. Det är lättare att påstå att man inte vill resa, än att erkänna att jag inte har råd eftersom alla mina pengar går åt till att försörja min med god marginal vuxna partner. Men nu vill jag göra det. Jag vill se nya platser. Jag vill sola och bada. Jag vill komma bort från den grå vardagen. Jag vill bry mig om mig själv och bara mig. 

Jag vill träna. Jag mår så himla otrolig fantastiskt bra av att träna. Jag började för ett år sedan i rent självförsvar eftersom det inte fungerade att ha så ont som jag hade. Men nu vill jag bara fortsätta. Jag vill bli starkare, jag vill bli snabbare, jag vill orka mer. Jag älskar den lättsamma sociala tillvaron som blir av att gå på samma pass. 

Och jag vill kombinera dem.. Jag vill åka på en ren träningsresa. Jag vill orka springa långt och snabbt och jag vill göra en rejäl upplevelse av det tillsammans med vänner. 

En ren må bra slöa, äta / dricka gott och bara må bra resa är nu bokad och klar för våren. En träningsresa samt en närbelägen halvmara är preliminärbokad till i höst. En lite coolare halvmara är planerad för nästa vår.. Det här är planering för framtiden som känns rolig! Inte att bara vara rädd och oroa sig, utan att hitta på saker att se fram emot. 

Detta gör att mina tidigare ekonomiska mål omprioriteras en hel del. Jag vill fortfarande ha tänket med mig och jag vill fortfarande bygga upp en lite större buffert än vad jag har idag. Men det kommer att bli annorlunda än vad jag planerade för bara några månader sedan. Jag vill prioritera nu och roliga saker sen, inte bara prioritera "tänk om". 

Vilken härlig nystart på mitt träningsliv! 

Dels har jag jobbat väldigt lite den här veckan, dels har det varit underbart väder, delvis och framför allt så börjar jag verkligen känna hur mycket tid jag helt plötsligt har när jag bara har mig själv att ta hand om. Och hur mycket energi jag får av att sova i ett tyst sovrum, leva i en städad lägenhet och med mycket mindre oro än jag haft de senaste massa åren. 

Totalt har det blivit 6 träningspass den här veckan: Core, indoor walking, bodypump, combat och två jogga/gå pass. 

Dessutom har jag varit ute och promenerat i ungefär 3,5 h (vissa promenader i skogen vilket gör det svårt att uppskatta sträcka), och tagit trapporna på jobbet två dagar. 

Det känns jättebra! Det känns som att jag använder min kropp, lugnar min själ och utnyttjar tiden till något konstruktivt. Det är helt underbart att inte bara ligga och ruttna framför tv:en varenda dag. Det känns underbart att jag lyckas med att bara powernappa en liten liten stund och sen ta mig iväg, istället för att sova i flera timmar och sedan inte kunna sova på natten. Jag har smygont i kroppen jämt och det är underbart. 

Tyvärr kommer det i princip inte att bli någon träning alls nästa vecka.. iofs av nödvändiga och trevliga anledningar, men ändå. Nu när jag äntligen har kommit igång ordentligt.. :( 

Imorgon blir det två pass (totalt en timme) i alla fall. (+städning och låna saker och jobba) Men sen.. På tisdag måste jag göra hur mycket praktiska saker som helst. En massa butiker som ska besökas / saker som ska köpas. Hjälp med borrning och dyl. på kvällen som ska utfordras och stortvätt på det. Kanske kanske att jag hinner springa, men jag tvivlar på det. På onsdag måste jag träffa en kompis på förmiddagen. Torsdag jobbar jag, ska städa och fixa och sen får jag besök på kvällen som stannar tills på måndag morgon, så då tar jag mig inte iväg någonting mer den veckan. 

Oh well. Det är som det är. Men visst är det surt när man äntligen känner att man är tillbaka på banan. 

Jag har aldrig varit ett överdrivet fan av sociala medier. Dvs forum, mer eller mindre specialiserade, och de senaste åren facebook visst. Twitter, instagram.. nä, vet knappt vad det är och än mindre vad det är bra för. 

När livet kraschade så la jag ner allt förutom bloggen. Jag kollar fortfarande FB, men jag skriver inget. Jag orkar nämligen inte prata med vissa personer om allt som har hänt, och det skulle kännas fel att skriva något alls när jag inte vill skriva om det. 

Det finns helt klart fördelar med detta. En av de största är att jag inte skickar ut små förfrågningar om sällskap eller små kommentarer om jag att jag har tråkigt och sådana saker som jag faktiskt är sugen på att göra. Det som framför allt har gjort att jag inte har fallit för frestelsen är att exet gör det och folk runt omkring mig är väldigt duktig på att påpeka det för mig. "Jag såg att han var ensam". "jag såg att han inte orkade laga middag".. Jag är väldigt glad att min omgivning i alla fall inte går runt och kommenterar sådana saker om mig.. 

Nu jobbar jag iofs imorgon, annars kanske jag hade gjort något mer socialt än att gå runt och städa lägenheten, men nu är det som det är och det känns faktiskt helt okej ändå. Lite ensammast i världen känsla, lite känsla av att det kanske är lite misslyckat att ägna en lördagkväll åt att städa. Men också skönt att bara umgås med fyrbeningen efter att ha varit uppe i folk hela dagen, skönt att inte vara tonåring och "måsta" gå ut och festa, skönt att jag kan vara med bara mig själv. 

Och lite irritation över att jag inte tagit mig iväg och tränat idag heller.. seriöst, hur svårt ska det vara? Jag tror minsann att det är dags för mig att återuppta mina veckomål så att jag har lite utmaningar att uppfylla. 

Kvällen har som sagt mest ägnats åt städning, vilket inte känns helt fel faktiskt. Det är rätt trevligt att för en gångs skull inte bo i en lägenhet som gränsar till svinstia hela tiden. Det är skönt att diska i 5-10 minuter varje dag och då är köket kliniskt sen, istället för att hela köket är belamrat hela tiden. 

Maten är ett projekt som jag inte riktigt har fått ordning på ännu. Igår ställde jag mig och gjorde en jättesats köttfärssås med löjligt mycket grönsaker i, men eftersom jag nästan inte har några matlådor kvar så verkar det innebära att jag kommer att äta köttfärs i minst fem dagar framåt... 

Sen kom problemet med vad jag skulle äta till middag idag. Matmässigt så ligger jag verkligen i postseparationsfasen där jag verkligen inte vill äta någonting av det som jag och exet vanemässigt lagade (vilket iofs också innbär köttfärssås). Jag gick runt planlöst på ica och det enda jag visste var att jag inte ville äta köttfärs och makaroner två gånger samma dag, att jag inte ville äta kött och att jag borde äta någonting. Till slut köpte jag en färskost med vitlök och örter och gjorde matkorn, morötter, ärtor, torkade aprikoser, hackade nötter och solrosfrön. Det blev asgott! Så himla enkelt, vegetariskt, nyttigt och jättegott. Sånt ska jag göra ofta känner jag. :)

Efter en väldigt intensiv och social dag såg jag verkligen fram emot att tillbringa kvällen helt ensam. Nu, några timmar senare har jag fått en hel hög med olika tankar som spretar åt alla möjliga olika håll. 

Jag tittar på tv-tablån för kvällen och det första jag ser är bourne supremacy och den första tanken är - den fungerar ju. Sen inser jag att det bara är jag som ska, eller inte ska, se på tv och hittar ett romantiskt drama som jag inte sett och faktiskt gärna vill se. Och medan jag ser den så inser jag hur mycket jag har saknat att få se sådana filmer utan någon som konstant suckar inombords under tiden. De kallas nästan alltid för romantiska komedier av någon konstig anledning.. precis som Marian Keys kallas för en "chick-lit" författare.. 

Efter en stund inser jag att jag faktiskt inte ska somna och funderar på vad jag vill göra härnäst, vilket är att ta hand om skogen som har fått växa fritt på mina ben under minst 6 månader samt ta hand om 1,5 centimetersbeläggningen på mina fötter.. och prova den där honungspeeloffmasken som jag fick en impuls och köpte där kring jul. 

Det är så tudelat det där med utseeende hos kvinnor. Å ena sidan bombarderas vi hela tiden av budskap om hur vi ska vara och vad vi ska göra för att bli just sådan. Å andra sidan skulle jag faktiskt vilja påstå att motpolen, den som talar om att allt som modifierar utseendet på minsta sätt är fel fel och bara fel också är väldigt stark idag. Damd if you rakar dig och damd if you do lixom. Det var för mig en konflikt, inte bara inom mig själv som feminist, utan även i mitt förhållande. Jag har alltid lagt väldigt mycket stolthet och värde i mitt utseende. Jag gillar hur jag ser ut, jag gillar att jag ser bra ut, jag gillar att framhäva mina fördelar och tona ner mina nackdelar. Med tanke på hur jag går klädd för det mesta och hur ofta jag går helt osminkad så kan jag inte på något sätt anse att hollywoods skönhetsideal dominerar mitt liv. Däremot är jag fullt medveten om hur det känns att leva i ett förhållande där man inte orkar bry sig. Där det känns som om jag är damd om jag rakar mig - för då gör jag det för en karl som ändå inte bryr sig. Och damd om jag inte gör det - för då känner jag mig sunkig inför mig själv, jag ogillar hur min hud känns mot mina händer. 

Så helt och hållet bara för min skull har jag epilerat bort 2 cm hår under armarna, 3 cm hår från mina ben, filat bort 1,5 cm beläggning på mina fötter och lagt på en helt underbar honungsansiktsmask. Och det känns underbart. Hur fel det än kan låta så känns det som att jag har återtagit min kropp. Nu är den banne mig lite mer som jag faktiskt vill att den ska vara. 

Sista insikten för kvällen är hur otroligt mycket jag trivs med min lägenhet och hur mycket jag trivs med att den bara är min. Jag shoppar massor var och varannan dag och varje full kasse som kommer hit innehåller massor med små pusselbitar som gör mitt hem mer och mer mitt. En färgglad badrumsmatta här, en speciell krok där. Det går sjukt mycket pengar, det gör det. Men jag älskar det och det är värt det. Det är redan nu, efter 1,5 vecka, jättefint här. Det är mitt hem, min borg, mitt bara mitt. :)

Det jag var mest rädd för med att separera var ensamheten. Inte bara för att jag har levt i en eller annan relation i hela mitt liv, utan framför allt eftersom jag levt med någon som alltid har varit hemma. Vänner och ett socialt arbete i all ära, men det är ändå många timmar per vecka som man bara är hemma. 

Än så länge har jag inte känt av någon ensamhet alls. Antingen har jag varit upp i folk hela dagarna eller också har jag haft så sjukt mycket att göra att jag inte haft tid att tänka på det. Men nu när det mesta är klart börjar jag faktiskt känna av det. Inte så att det är jobbigt ännu, men lite "vad ska jag göra nu" känsla. 

Än så länge har jag varit vaken i fyra timmar idag. Jag har sorterat tvätt, renbäddat sängen, diskat, gått en 5 km promenad, ringt lite samtal, kollat allt jag brukar kolla på nätet.. Vet inte riktigt vad jag ska hitta på nu.. 

Efter en löjligt tuff arbetsvecka som varade i sju dagar på raken så avlöste jag det med en väldigt intensiv helg full av roligt umgänge med goda vänner. 

Jag har varit och tränat, ätit ute två gånger, gått på krogen med efterföljade soffhäng, köpt möbler till nya lägenheten och gått på bio. På två dagar dessutom, fredagen ägnades uteslutande åt att sitta och stirra tomt framför mig i soffan. :p 

Förutom möbelinköpen så har jag inte gjort ett skvatt flyttrelaterade saker, vilket iofs gör mig lite stressad med tanke på hur lite tid jag har kvar. Jag har heller inte sovit så mycket som jag borde ha gjort med tanke på hur utsliten jag är. Men som jag behövde den här helgen. Som jag behövde att bara ha roligt och göra roliga saker. :)

Mitt och sambons förhållande har baserats på väldigt mycket trevliga saker. En ömsesidig respekt, stark kärlek, en genuin omtanke av varandra, 98% tillit och gemensamma intressen. 

Tyvärr har den också baserats på ett felaktigt och destruktivt beroende som till slut var det som dödade förhållandet för mig. Han är beroende av att någon tar hand om honom, och jag är beroende av att ta hand om någon annan. 

Jag har alltid vetat om det, men exakt hur destruktivt det faktiskt är har jag inte insett fören separationen var ett faktum, och speciellt nu när den faktiskt bara är några veckor bort.

Hur han vill att jag ska behålla en nyckel, och jag inser att självklart beror det på att han desperat inte vill släppa mig. Med det beror också på att att han inte har någon annan att lämna extranyckeln till. Hur han blir genuint sur och är helt oförstånde till att jag kommer att se en film som han vill se med någon annan. Hur att gå på bio med någon annan än mig helt enkelt inte finns i hans världsbild, så om jag inte går med honom så får han helt enkelt inte se den på bio. Hur han verkligen inte verkar förstå (fast han så klart säger att han gör det) att jag kommer att ta med mig allt jag vill ha från lägenheten om några få veckor, inklusive säng, porslin, lampor och en massa andra saker som jag misstänker att han kommer att behöva.. 

Jag försöker verkligen. Jag går runt med ett mantra i huvudet hela tiden. "det är inte mitt problem". "han är en vuxen människa som ska kunna ta hand om sig själv". "det är inte mitt ansvar". 

Jag försöker, men det är fan inte lätt.