Mitt och sambons förhållande har baserats på väldigt mycket trevliga saker. En ömsesidig respekt, stark kärlek, en genuin omtanke av varandra, 98% tillit och gemensamma intressen. 

Tyvärr har den också baserats på ett felaktigt och destruktivt beroende som till slut var det som dödade förhållandet för mig. Han är beroende av att någon tar hand om honom, och jag är beroende av att ta hand om någon annan. 

Jag har alltid vetat om det, men exakt hur destruktivt det faktiskt är har jag inte insett fören separationen var ett faktum, och speciellt nu när den faktiskt bara är några veckor bort.

Hur han vill att jag ska behålla en nyckel, och jag inser att självklart beror det på att han desperat inte vill släppa mig. Med det beror också på att att han inte har någon annan att lämna extranyckeln till. Hur han blir genuint sur och är helt oförstånde till att jag kommer att se en film som han vill se med någon annan. Hur att gå på bio med någon annan än mig helt enkelt inte finns i hans världsbild, så om jag inte går med honom så får han helt enkelt inte se den på bio. Hur han verkligen inte verkar förstå (fast han så klart säger att han gör det) att jag kommer att ta med mig allt jag vill ha från lägenheten om några få veckor, inklusive säng, porslin, lampor och en massa andra saker som jag misstänker att han kommer att behöva.. 

Jag försöker verkligen. Jag går runt med ett mantra i huvudet hela tiden. "det är inte mitt problem". "han är en vuxen människa som ska kunna ta hand om sig själv". "det är inte mitt ansvar". 

Jag försöker, men det är fan inte lätt.