Först ringer exet bara för att prata i 20 minuter om hur bra hans liv är nu när inte jag finns i det längre, och sedan ska mamma visa upp sin nya stjärna - som dyker upp aspackad och rent allmänt inte har någon farstu någonstans..

Oh drama. Som döden i Terry Pratchetts böcker så klokt brukade säga. 

Å vad jag inte har lust med sådant numera. Ibland kan jag tycka att det är jättekul att få leka amatörpsykolog och se det som en stor komplimang att människor anförtro sig till mig. Men inte just nu.. nu har jag verkligen, verkligen ingen lust alls. 

Jag har försökt blogga lite nu och då förut och börjar ha en hel del raderade bloggar bakom mig. Den här har funnits en litet tag nu och jag har än så länge inga större planer på att sluta skriva. Skillnaden mot för tidigare tror jag dels ligger i dess relativa anomynitet. Visst skulle de flesta som känner mig identifiera mig omedelbums de läser, samtidigt känns det som att den risken är relativt liten så länge som jag har få pass få läsare som jag har idag. Tidigare har jag provat att skriva ganska öppet och det blir lätt jobbigt. En blogg är trots allt bara en blogg, en återspegling av en liten liten del av livet, men verkligen inte allt. 

Ett annat fel jag har gjort tidigare är att jag har försökt skriva renodlade temabloggar. Det har gjort att jag har blivit fixerad vid att sköta allt perfekt, ha mycket att skriva om och helt enkelt blivit fixerad vid ett smalt ämne. Det fungerar inte för mig. Först är jag intresserad, sen blir jag fixerad, sen blir jag fanatisk och sen lägger jag av helt eftersom det bara blir för mycket.

För ett tag sedan blev det mycket ekonomi. Men hur mycket jag än älskar att läsa ekonomibloggar så passar det helt enkelt inte mitt liv just nu.. visst tänk finns hos mig hela tiden. Jag budgeterar, jag har koll på plus och minus månad för månad och jag försöker i stort och smått att få bort mitt destruktiva shoppande. Men just nu finns det inte så himla mycket att skriva om på den fronten. Att skriva om hur duktig jag känner mig som tog med en vattenflaska hemifrån till frissan som kostade 1800 spänn är helt enkelt lite för patetiskt.. :p 

Jag tycker att det är jättekul att läsa om människor som t.ex har supersparmånader just nu.. Ärligt- jag älskar det verkligen. Men jag? Vad skulle jag göra då? Sitta hemma och må skit exakt hela tiden förutom när jag jobbar eller tränar (om jag ens skulle kunna validera mitt apdyra gymmedlemskap en sådan månad)? Jag har inte ett speciellt roligt liv och även om jag gör mycket roligt som inte kostar pengar så gör jag också mycket som gör det. Jag träffar vänner och äter gott, går på intressanta föreläsningar, bra konserter och ser bra filmer på bio tillsammans med vänner. Jag vill helt enkelt inte säga nej till någonting som gör dagen en smula mer uthärdlig, även om det kostar pengar. 

Just nu blir det väldigt mycket träning och hälsa. Helt enkelt därför att det är något som är genuint positivt i mitt liv. Det är det som får mig att känna mig stolt över mig själv, det som ger mig lite framtidshopp och det som får en timme eller två att passera väldigt fort. 

I framtiden kanske det är någonting helt annat jag väljer att blogga om, det ska faktiskt bli ganska spännande att se vad det i så fall kan vara. :)

Det är fortfarande många timmar som jag tillbringar i soffan. Förut var det ofta med en känsla av en frustration eftersom jag och sambon bara satt där, glodde och såg livet passera förbi när vi borde ha kunnat göra roligare saker. Nu är det ofta med en känsla av frustration eftersom jag helt enkelt inte kan komma på något annat att göra. 

Igår var en sådan dag då jag helt enkelt var för trött för att göra något vettigt (t.ex. gå på inplanerade pass) tills det var alldeles för sent på kvällen. Vilket så klart gjorde att jag låg där och glodde och mådde dåligt och kände mig ensam. 

Idag däremot så tog jag mig iväg på mina planerade pass och nu bara njuter jag av att ligga här, helt stilla och ensam och bara pyssla på med oväsentliga saker. Kroppen är trött och nöjd och då blir huvudet också nöjt. :)

Jag har så många olika konflikter i mitt inre just nu så jag vet nästan inte vart jag ska ta vägen. Det blir så lätt att jag inte vet vad jag ska fokusera på att jag bara blir sittande, spelandes farm hero och känner frustrationen bubbla inom mig utan någonstans att ta vägen. 

Vi kan börja just där, med mitt sittande i soffan. 

¤ Att jag vänjer mig vid att vara ensam för första gången på många år och dessutom inte ens slår igång musik utan har det helt tyst omkring mig är en jobbig, men nödvändig process och på så sätt positiv. Det negativa i det är att jag är lite rädd att det blir en vana och att jag blir mer och mer folkskygg. Jag har helt lämnat facebook, jag undviker aktivt människor som inte vet vad som har hänt, jag vill inte träffa någon förutom de ytterst få närmaste. Jag mår jämndåligt hela tiden och har faktiskt ingen större längtan efter att må bättre.. Jag är jättetrött på kvällarna men vill inte gå och lägga mig eftersom det är självdestruktivt att sitta uppe halva natten och självdestruktivt är bra. Samtidigt tänker jag väldigt mycket (så mycket som jag orkar), jag läser, jag skriver här, jag överväger väldigt noga vad just jag vill göra med min tid, och det är positivt. 

Det är verkligen å ena sidan, å andra sidan. Å ena sidan kanske detta att sitta hemma och må skit är något jag måste gå igenom för att lära mig själv att jag är bra nog. Å andra sidan känns det inte så hälsosamt att gräva ner sig i eländet hela tiden. 

¤ Träningen. Lite lättsammare ämne eftersom jag definitivt vill träna, mår bra av att träna och det är bra att träna. Jag skulle dock vilja få lite mer ordning på mina prioriteringar för att slippa känna mig misslyckad. 

1 - Jag vill satsa på joggningen eftersom jag verkligen, verkligen vill bli bra på detta. Jag vill verkligen kunna springa lopp, jag vill kunna springa långt, jag vill klara av saker som är så kapitalt motsatt det jag var förut. 

2 - Jag vill träna styrka, rörlighet och bara för att det är roligt också (dvs. bodypump, yoga/bodybalance och combat). Dels för att jag älskar det, dels eftersom jag mår bra av det, dels eftersom jag tror på att varierad träning är det absolut bästa sättet att hålla länge utan skador. Sist men inte minst eftersom jag vill se en utveckling i varje block, och det gör jag inte om det går för lång tid mellan gångerna. 

3 - Jag vill promenera mycket. Långa promenader, helst i skogen med en fyrbening vid min sida är det bästa min själ vet. 

4 - Veckan har bara sju dagar och 24 timmar och det ska få plats betydligt mer än bara träning på den här tiden. Eftersom jag älskar pass är jag dessutom helt beroende av de tider de går på. Jag kan ha en hel kväll ledig och tråkig, går inte de pass jag vill den kvällen så är det inget jag kan påverka. 

Ett tag trodde jag att om jag skulle få in ett pass styrka, ett pass jogg, ett pass rörlighet och ett pass combat varje vecka så skulle det vara optimalt. Jag har dock insett att i den verkliga världen med jobb etc så går det inte. Förutom då detta med att jag verkligen vill satsa på att bli en löpare och då räcker det inte med ett pass i veckan. 

Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med detta. 3 pass löpning + tre gruppass är sex i veckan. Säkerligen möjligt vissa veckor, men verkligen inte alla. Jag vill heller inte prioritera om någonting - jag vill göra allt. En lösning som jag har funderat lite på är att köpa en vettig ryggsäck som jag kan ha när jag joggar och därigenom jogga till och ev. från gymmet. Då tar varje pass lite längre tid, men det blir inte ohållbart många gånger i veckan. 

Risken är dock överhängande att jag helt enkelt måste prioritera om, frågan är bara vad jag i så fall ska prioritera bort? Och hur jag får bort det dåliga samvetet?

¤ Pengar. 

1 - Jag vill ha ett större sparkonto, inte ligga minus i min totala ekonomi och inte handla saker för att döva känslor. 

2 - Jag vill bygga upp ett liv med kvalite och innehåll, vilket väldigt ofta innebär kostnader. Jag vill gå på bio, gå ut och äta, köpa/äga intressanta böcker, läsa motiverande tidningar.

3 - Jag vill resa. 

4 - Jag vill förändra mig själv. Jag vill gå till frisören och få en ny frisyr och en ny hårfärg. Jag vill rätta till vissa fysiska saker som irriterat mig väldigt länge. 

5 - Jag vill inte jobba mer än vad jag gör. Jag har tänkt och funderat, men jag vill faktiskt inte gå upp till heltid igen. Jag vill inte jobba fler helger. Jag vill ha ett liv med kvalite, inte ett som bara går ut på att få så hög lön som möjligt. 

Jag tror att en okej balans för mig som jag hade varit nöjd med hade varit 10% till långsiktigt sparande, 10% till semestersparande och 5% till skulder, vilket gör 25% av lönen.. Men hur bra det än ser ut i teorin så verkar det aldrig fungera i verkligheten.. 

¤ Hemmet. 

Första månaden efter flytten var jag nästan fanatisk. Jag städade och diskade jämt och det var kliniskt rent här hemma. Nu har det fallit rejält, vilket har klart samband med att jag hade mindre att göra - mer tid att tänka - mådde sämre. Nu har jag inte diskat på hela veckan, vilket iofs inte är någon större katastrof eftersom jag knappt skapat någon disk, men ändå. 

Även där måste jag försöka hitta någon balans. Att diska en gång per dag men inte fem t.ex.. 

Ja, lite tankar. Mycket att jobba på. 

Tänk så mycket jag tränar nu jämfört med tidigare. Och tänk att jag ändå tycker att jag inte tränar något alls och kroppen många dagar bara skriker efter mer. Så konstigt det är att mitt i livet bara bli någon helt annan.. 

Hade någon sagt till mig för två år sedan att jag skulle längta efter att få fara ut och jogga, längta till gymmet. Att mina drömmar skulle handla om träningsresor och halvmarathon.. Jag hade bara garvat dem rakt i ansiktet. Jag som alltid varit smal, som har kunnat äta vad jag vill utan att lägga på mig ett gram, som rör på mig hela tiden i vardagen och därför inte behöver mortionera.. Skulle jag bli sådan? 

Iofs, om någon för två år sedan hade sagt till mig att jag idag skulle sitta ensam i en lägenhet med bara en katt som sällskap så hade jag inte heller trott dem.. livet blir verkligen inte alltid som man har tänkt, på gott och på ont. 

Så vad ska jag säga.. det här känns som en "dålig" vecka.. Vilket bara är sjuk och jag försöker verkligen resonera med mig själv och få mig att inse att det verkligen inte är det. Jag har heller inte riktigt koll på mina prioriteringar just nu (skriver mer om det imorgon) och därför blir det lätt fel. 

Hur som haver:

Ett enda pass Core på gymmet. Planen var egentligen combat idag, men pga tidsomställning och mardrömmar så orkade jag bara inte. 

Jogg 3 gånger - löjligt bra. 

Trapporna fyra gånger - skitbra, varje arbetsdag. 

Promenader 1,3 mil. 

Jag har gjort någonting varje dag som är värt att skriva upp som "träning" i kalendern, och bara det är ju faktiskt exakt hur bra som helst. 

Idag hände dessutom en sak som gjorde mig så himla glad. Jag var på väg mot hissarna / trapporna på jobbet och ser en tjej stå och vänta på hissen precis när den kom, och jag ser i hennes ögon att hon förväntar sig att jag ska åka med. Istället vek jag av och tog trapporna. Fyra våningar längre upp så passerar hon igenom trapphuset precis när jag kommer gående (flåsande) och utbrister i ett spontant "bra jobbat!". Så glad jag blev! Så mycket lättare det kändes att ta de sista två trapporna upp! Gud vad jag älskar sådana där spontana komplimanger, och vad bättre vi alla borde bli på att ge dem. :)

Jag vet inte hur många gånger jag har hört passledare säga att orken / bristen på ork sitter i huvudet. Att när hjärnan säger att man inte orkar mer så har kroppen minst 20% kvar. 

Teoretiskt så håller jag självklart med om att detta säkerligen stämmer. När jag gick på mitt första iw pass så var jag i ganska ordentlig fysisk rörelse i 40 minuter i sträck, samtidigt som jag orkade jogga i max 1-2 minuter innan jag var tvungen att gå = ingen logik. Ett annat exempel som inte har med träning att göra är att jag kan sova i 12 timmar i sträck utan nikotin, men får nästan panik efter 30 minuter när jag är vaken. Det sitter i huvudet. 

Frågan är då hur man lurar huvudet? Hur orkar man längre när man flåsar så mycket man kan men syret ändå inte räcker till och när det känns som en total omöjlighet att lyfta benet en enda gång till från marken? 

En metod upptäckte jag av en slump idag. Kanske inte en realistisk (eller trevlig) metod, men dock en som fungerade. 

Gråt tills huvudet är helt tomt och sinnet är fullständigt urlakat. Far sedan ut och jogga medan du fortfarande är ledsen och hjärnan bara inte orkar tänka mer, innan du börjar återhämta dig och bli som vanligt igen. 

Jag joggade 21 minuter i sträck! Jag bara sprang, lyssnade på musiken och var helt tom i huvudet. Några gånger kändes det lite småjobbigt och då drog jag ner tempot, annars gick bara kroppen framåt helt frånkopplad från huvudet. 

Nästan fyra kilometer. Det är så mycket längre än vad jag någonsin har kommit förut att det nästan är löjligt. Och jag hade kunnat fortsätta längre utan problem. Jag var nästan besviken när jag kom fram till mitt mål och var tvungen att stanna. 

Jag kanske inte har haft världens roligaste dag idag, men tack vare detta så känner jag i alla fall lite framtidsförsikt i en liten del av mitt liv. Nu vet jag att kroppen kan mycket mycket mer än vad jag tidigare trodde. Sen hur jag ska få fram det igen utan att behöva bryta ihop fullständigt psykiskt är en annan fråga. :p

Men ändå. Jag kunde ha grävt ner mig ännu mer. Jag kunde ha supit mig full eller ringt exet (vilket var mina andra alternativ), istället for jag ut och joggade i nästan 4 kilometer i sträck! 

Jag är ärligt talat så djävla stolt över mig själv att jag håller på att spricka. :)

Trots en löjligt bra lön och goda förhoppningar så slutade månaden ungefär en tusenlapp minus i slutändan. Jag är verkligen inte förvånad.. det har varit sanslöst mycket shopping och även en hel del dyra nöjen den här månaden. Som vanligt känns det riktigt bra de första två veckorna, och sedan rasar det väldigt fort utför. 

Men det känns lugnt. Jag har inte tokslösat en massa onödigt. Jag vet var jag har köpt, jag är nöjd med inköpen och framför allt, jag är rätt så färdig med dem. :)

Än så länge fortsätter jag min trend med varannan månad plus, varannan minus, dock mer plus än minus. Fortsätter det så ska jag gå plus nu i april, men resultatet får vi se om en månad. :p

Mitt flipbelt kom i posten efter typ två dagar, vilket är en mycket bra leveranstid måste jag säga. :) 

Jag har nu provat det under två joggingturer och jag måste säga att jag är sjukt nöjd med det än så länge. Jag har hört av andra att det tenderar att glida upp i midjan, och det kan jag tänka mig att det gör på människor som är lite mer päronformade i höfterna än vad jag är. På mig sitter det dock än så länge som ett smäck över höfterna och rör sig inte överhuvudtaget. Jag använder säkerhetsremmen för nycklarna, men de har inte haft minsta tendens till att glida iväg. Mobilen ligger fint på plats och det är otroligt skönt att få plats med den och inte behöva krångla i flera minuter så fort jag ska få fram den. Bonus för att jag kan höja och sänka musiken utan att ta fram den eftersom tyget är så pass tunt. 

Så, jag är helt enkelt mycket nöjd och rekomenderar det varmt. :)