är ju verkligen ingenting man bara kan slösa bort en sådan här vinter som vi har haft i år, tänkte jag och for ut och joggade igen. 1,5 km kortare än förra veckan och på ungefär samma tid / medelhastighet som jag hade innan månadsuppehållet (att jag inte har tappat något är bara det väldigt positivt). 

Dock fick jag lite tankar. Det är andra gånger jag springer i mina nya skor (Asics GT-2000 om någon är intresserad) och ingen av gångerna har jag haft minsta lilla känning i benhinnorna = mycket trevligt på alla sätt och vis. Däremot har jag båda gångerna haft ont lågt ut på vänstersidan av magen.. Mitt vanliga håll (som kom på slutet idag) sitter alltid högre upp på höger sida. Det här är mer en nålsmärta längre ner på vänster sida. Det enda man har där är tarmar och muskler, så jag antar att det antingen är en form av håll jag inte har haft förut, eller beror på tarmrörelser / hur jag har ätit och druckit. Men jag tycker ändå att det är konstigt att helt plötsligt få ont på ett sätt jag inte har haft förut. Det är dessutom värst i början och blir mindre allt eftersom, tvärtemot hur håll brukar kännas. 

Extra irriterande var det idag när jag faktiskt kände mig i utmärkt form rent andningsmässigt. Jag orkar fortfarande långt ifrån springa alla mina 5 kilometrar, men de gånger jag var tvungen att gå idag så var det pga smärta, inte brist på syre. 

Mycket irriterande.. :(

Jag fick lite dåligt samvete som bara totalsågade böckerna jag läste nu senast. Man ska ju faktiskt vara positiv och allt sådant. :p 

Så jag tänkte uppväga det med att berätta om en "träningsbok" som jag faktiskt tyckte väldigt mycket om när jag läste den. 

Detta är verkligen ingen träningsbok, snarare en klassisk självbiografi, och antagligen är det just det som jag gillar med den. Scott Jurek påstår inte att han sitter inne med sanningar eller försöker få någon att bli som honom, han berättar bara om sitt liv (med stort fokus på löpning och mat eftersom det är en stor sak i hans liv) och blir man inspirerad så blir man. Och det blev jag. Så pass att jag mer eller mindre har blivit en joggare mycket pågrund av honom. Jag som hade varit ute och plågat mig fyra lyktstolpar i taget kanske 4-5 gånger innan jag läste boken kände bara hur det kröp i kroppen på mig av lust att springa. Att han dessutom varvar löp och relationshistorier med jäkligt bra recept på veganmat gör verkligen inte saken sämre. 

Jag tror att den stora skillnaden för mig är just det att han inte säger "gör så här så uppnår du det här". Han säger "det här fungerade för mig, de här lärdomarna har jag tagit till mig, om du vill härma mig så är väl det okej". 

En del av min impulsshopping senaste tiden har varit lite böcker. Två böcker om hälsa / träning och en självhjälpsbok. Självhjälpsboken återkommer jag till när jag har läst den, men de andra plöjde jag igenom på alldeles för få timmar igår. 

För det första - jag avskyr verkligen böcker där de har försökt klämma in så lite text som möjligt på så många sidor som möjligt. Jag avskyr att ta tag i en jättestor bok, se fram emot många timmars intressant läsning och sedan vara halvvägs igenom efter knappt en timme. Jag kallar det falsk marknadsföring och jag avskyr det. Fina bilder och pedagogiska listor på fem rader per sida i måttlig mängd - fine. Men inte hela boken igenom. 

Stark som en björn Snabb som en örn av Kalle Zackari Wahlström. 

En bok som blivit väldigt hypad i olika träningstidningar på sistone och därför ville jag läsa den. Jag tyckte att den var småcharmig på ett konstigt sätt. Den är inte dåligt skriven och den är extremt lättläst.. lite väl lättläst för min smak, den tog mig ungefär 1,5 timme att läsa ut. 

Författaren meddelar först att han inte var en sådan som tränade, sen en sådan som tränade för att man borde trots att det var tråkigt (gymträning i maskiner) och sedan började lyfta tungt och fritt och blev en träningsgalning. Okej, det var snabbt avklarat. 

Efter det berättar han små anektdoter om när han körde starke man tävlingen, tävlade MMA, gick en jättejobbig militärmarsch och andra extrema tävlingar / utmaningar. 

Blandat med detta kommer små klokheter som att om man bara lyfter så tungt att man blöder ut händerna tillräckligt ofta så kan man äta vad man vill, men självklart ska man hålla sig borta från konstiga tillsatser och mat som man inte förstår hur den är tillverkad. 

Ett litet kapitel handlar om att han provar olika träningsformer (bodybalance, bodycombat och andra gruppträningspass) en gång och ogillar dem. En för mig intressant sak att ta upp eftersom han samtidigt erkänner att att de flesta människor måste göra ganska många marklyft innan man börjar tycka om styrketräning... 

Överlag en ganska underhållande men samtidigt meningslös bok. Visst är det lite kul att läsa om människor som pressar sig själva hårt fysiskt, men jag blir inte sugen på att göra det själv. Hade kapitlet om lidingöloppet handlat om hur han la upp träningen, började älska att jogga och sedan genomförde loppet - okej. En beskrivning om hur en människa oförberedd joggar 100 meter och sedan står och skriker med benkramper och sedan upprepar detta i två timmar - inte direkt inspirerande..  

Helt enkelt, jag hade haft betydligt mer respekt för författaren om han varit öppen med att "stark som en björn, snabb som en örn" bara och endast handlar om hur duktig han själv är (å andra sidan så är ett av tipsen att man ska skryta väldigt mycket hela tiden, så han följer ju sitt eget råd). 

Den här boken avskydde jag. Alltså verkligen, jag funderar på att bränna den i närmsta kamin och  jag skäms över att jag har stöttat henne med mina pengar. 

Saker jag avskyr med "Tänk om, tänk rätt". 

1 - Det är en jätte jättestor bok med jättelite text. Den tog typ en timme att läsa igenom (då har jag dock inte gjort några av hennes övningar). 

2 - Efter 1/4 av boken var jag så less på att titta på Sabina att jag nästan ville kräkas. 4 av 5 sidor hela boken igenom pryds av lite lite text och en gigantisk bild på Sabina i olika vackra miljöer i oftast väldigt lite kläder och djup urringning. Var femte sida har istället en gigantisk bild på typ blommor och sådant (hon kanske också blev less på att se bilder på sig själv). 

3 - Den är dåligt skriven. 

4 - Den hycklar. Jag ogillar hycklande. Speciellt när det kommer till mat. Du ska hela tiden tänka på vad du äter, välja att äta rätt saker (det går bra att äta pizza om du äter en nyttigare variant av pizza), välja dieter som du kan följa resten av ditt liv - men du får inte ha ångest kring mat för då blir det fel. Du ska inte stressa för då får man en massa bukfett. Du ska göra mindfullnessövningar hela tiden (okej då, det är bra övningar som fungerar) och då kommer all stress att bara försvinna (och bukfettet med dem). Om du inte har tid att träna så ska du göra burpees eller kuta i full fart upp och ner för en backe i 10 minuter (ärligt talat, vem förutom redan dedikerade träningsnarkomaner skulle få för sig att göra burpees i 10 minuter??)

5 - Hon hycklar. Jag höll på att bli lite lätt galen när hon menar på att hon minsann inte tränar speciellt mycket eftersom det inte räknas när hon leder gruppträningspass? Seriöst? Som att vara ledare skulle vara sämre träning än att vara deltagare, du gör ju banne mig samma sak. 

6 - Naturligtvis handlar sista kapitlet om att olika människor får berätta hur bra Sabina är och hur hon har förändrat deras liv. Varför ens ha med det kapitlet? Antingen är boken bra och då kommer innehållet i boken att förändra folks liv, eller också är den inte det och då spelar det ingen roll vad folk i slutet säger. 

Självklart är mina åsikter om båda böckerna helt och hållet mina egna åsikter. Om någon annan älskar dem och de hjälper dem att få ett bättre liv så är det självklart jättebra. :)

Totalt 4 pass och 1,2 mils promenerande blev det förra veckan. Riktigt, riktigt bra med tanke på hur lite som har hänt senaste månaden. Välbehövligt också med tanke på hur dåligt det har gått för mig på ekonomifronten. 

Bäst är att jag tog mig ut och joggade för första gången på över en månad och det kändes underbart. Jättejobbigt självklart, men jag gjorde min bästa tid någonsin och känslan i kroppen var underbar. Mina nya skor är helt perfekta också, mycket mycket bättre än mina gamla. Nu längtar jag bara efter att kunna fara ut igen. :)

Förra veckans mål, att inte spela några spel på mobilen, gick som bekant alldeles utmärkt och bara för att det blev måndag så har jag inte kastat mig över candy crush som en utsvulten varg. :) Mobiltiden överlag har minskat kraftigt och det är ofta jag idag plockar upp mobilen, tänker "varför gjorde jag det" och lägger ner den igen. 

Tänk att det kan bli en sådan skillnad på bara en vecka?

Den här veckans mål fortsätter på mitt nyupptagna träningsmål. Jag ska göra någon form av träning varje dag. Det behöver inte vara stort eller märkvärdigt, men något. Idag gick jag ut stort med 20 armhävningar, 20 situps och 20 knäböj som jag snabbt klarade av i jeans direkt efter uppstigning. Asdrygt att göra - självklart. Men nog känns det lite bra nu efteråt att jag har gjort det. :p

Jag vet att jag är väldigt känslig för depression. Helt enkelt därför att jag har varit mer eller mindre deprimerad under stora delar av mitt liv. Tonåren var väldigt jobbiga med en hel del självbestraffningsbeteenden och destruktiva relationer och jag har alltid känt att jag har saknat det där genuina "må bra" som jag upplever att de flesta andra människor verkar ha av sig själva. 

Jag vet inte hur många gånger jag har stött på motgångar i livet och direkt hamnat i den onda cirkeln av självsvält, sömnlöshet, för mycket alkohol och för mycket shopping. Jag är inte ute efter att shoppa för att må bättre, jag shoppar för att må sämre. 

Jag är inne i den svängen nu också, det är jag, men till skillnad mot för tidigare gånger så försöker jag verkligen kämpa emot. Jag försöker äta den där bananen och försöker känna att det faktiskt är bra nog. Jag försöker ta mig upp ur soffan och ta hand om disken, även om det tar mig två timmar, och har jag gjort i alla fall det så är det bra nog. 

Samtidigt är jag inte lika djupt nere som jag trodde att jag skulle vara, och där skyller jag faktiskt på träningen. Nyligt läste jag den här artikeln  angående hur träning rent fysiologiskt skyddar och bekämpar depression, och i alla fall för mig upplever jag att det stämmer. Jag har tränat mer eller mindre regelbundet i ett år nu och även om det blivit extremt lite senaste månaden så har jag i alla fall tagit mig iväg några gånger. Kanske är det enzymet som hjälper mig. Kanske är det att jag när jag tränar inte kan vara någon annanstans än i nuet. Kanske är det att jag måste äta bättre. Vad det än är så hjälper det. 

Och det blir faktiskt ett beroende. För ett år sedan skulle jag bara ha skrattat om någon hade påstått att jag idag skulle ha gett mig ut och sprungit i minusgrader, men idag har jag gjort just det. Det är en kamp att ta mig upp ur soffan - men jag gör det. 

Det är tungt och jag orkar nästan ingenting. En månad utan nästan någon träning alls och alldeles för mycket ciggaretter (ja, jag har fuskat och inte haft hjärta att erkänna det). På det en vecka med för mycket arbete och alldeles för lite mat och sömn. 

Men tack vare undbara vänner som peppar, stöttar och bokar in sig på mina favoritpass även om de egentligen inte ens tycker om dem bara för att jag ska ta mig iväg, så har jag nu tränat två gånger på två dagar. En pass kondition och ett pass styrka. 

Det är precis vad jag behöver. Något som får upp mig i soffan. Som tvingar mig att äta. Som frigör de där underbara endorfinerna. Som får mig att vara i nuet och som gör att jag blir genuint trött och sover på nätterna. 

Nu hoppas jag på bättre väder någongång så att jag kan börja jogga igen också. Det är verkligen helt olikt mig, men jag saknar det faktiskt. 

Men saker har hänt som är minst sagt jobbiga. 

Det är inget jag vill skriva om öppet, ärligt talat så trivs jag rätt bra med det håll bloggen har tagit. Vissa saker pratar jag om irl med vänner och familj. Andra saker, som t.ex pengar, håller jag helst för mig själv och då är en anonym blogg ett bra ställe att ventilera de tankarna på. 

Nu mer än någonsin har jag verkligen ett behov av att koncentrera mig på de små sakerna i livet. Vart pengarna tar vägen. Om jag köper, inte köper eller slänger saker. Hur det går med mina mål för veckan.. Små bagateller som hindrar mig från att bryta ihop, som ger tankarna något annat att syssla med. 

Som vanligt när jag mår dåligt så kan jag inte äta utan lever på cocacola och kaffe. Det är verkligen inte konstruktivt, men det får vara så ett tag. Den här veckans mål - att äta frukost varje dag, kommer självklart därför inte att uppfyllas. Jag är glad om jag får i mig någonting per dag. Eftersom jag inte äter så kan jag inte träna. Det är två veckor sedan jag gjorde det senast och jag har en vag förhoppning om att kunna ta mig iväg till helgen eller nästa vecka. Kanske, jag måste kunna äta och sova först. Budgeten kommer definitiv inte att hållas både på grund av totalt oplanerade kostnader på flera tusen, och på att jag måste hålla mig sysselsatt och träffa människor och det innebär kostnader. Å andra sidan så är det jag helst av allt vill göra nu är att jobba, så lönen de närmsta månaderna kommer att bli bra. Jag har också börjat snusa igen, fjantigt, men återigen - så får det helt enkelt vara. 

Inte så upplyftande läsning, men så blir det ibland.