Det är fortfarande många timmar som jag tillbringar i soffan. Förut var det ofta med en känsla av en frustration eftersom jag och sambon bara satt där, glodde och såg livet passera förbi när vi borde ha kunnat göra roligare saker. Nu är det ofta med en känsla av frustration eftersom jag helt enkelt inte kan komma på något annat att göra. 

Igår var en sådan dag då jag helt enkelt var för trött för att göra något vettigt (t.ex. gå på inplanerade pass) tills det var alldeles för sent på kvällen. Vilket så klart gjorde att jag låg där och glodde och mådde dåligt och kände mig ensam. 

Idag däremot så tog jag mig iväg på mina planerade pass och nu bara njuter jag av att ligga här, helt stilla och ensam och bara pyssla på med oväsentliga saker. Kroppen är trött och nöjd och då blir huvudet också nöjt. :)

Jag har så många olika konflikter i mitt inre just nu så jag vet nästan inte vart jag ska ta vägen. Det blir så lätt att jag inte vet vad jag ska fokusera på att jag bara blir sittande, spelandes farm hero och känner frustrationen bubbla inom mig utan någonstans att ta vägen. 

Vi kan börja just där, med mitt sittande i soffan. 

¤ Att jag vänjer mig vid att vara ensam för första gången på många år och dessutom inte ens slår igång musik utan har det helt tyst omkring mig är en jobbig, men nödvändig process och på så sätt positiv. Det negativa i det är att jag är lite rädd att det blir en vana och att jag blir mer och mer folkskygg. Jag har helt lämnat facebook, jag undviker aktivt människor som inte vet vad som har hänt, jag vill inte träffa någon förutom de ytterst få närmaste. Jag mår jämndåligt hela tiden och har faktiskt ingen större längtan efter att må bättre.. Jag är jättetrött på kvällarna men vill inte gå och lägga mig eftersom det är självdestruktivt att sitta uppe halva natten och självdestruktivt är bra. Samtidigt tänker jag väldigt mycket (så mycket som jag orkar), jag läser, jag skriver här, jag överväger väldigt noga vad just jag vill göra med min tid, och det är positivt. 

Det är verkligen å ena sidan, å andra sidan. Å ena sidan kanske detta att sitta hemma och må skit är något jag måste gå igenom för att lära mig själv att jag är bra nog. Å andra sidan känns det inte så hälsosamt att gräva ner sig i eländet hela tiden. 

¤ Träningen. Lite lättsammare ämne eftersom jag definitivt vill träna, mår bra av att träna och det är bra att träna. Jag skulle dock vilja få lite mer ordning på mina prioriteringar för att slippa känna mig misslyckad. 

1 - Jag vill satsa på joggningen eftersom jag verkligen, verkligen vill bli bra på detta. Jag vill verkligen kunna springa lopp, jag vill kunna springa långt, jag vill klara av saker som är så kapitalt motsatt det jag var förut. 

2 - Jag vill träna styrka, rörlighet och bara för att det är roligt också (dvs. bodypump, yoga/bodybalance och combat). Dels för att jag älskar det, dels eftersom jag mår bra av det, dels eftersom jag tror på att varierad träning är det absolut bästa sättet att hålla länge utan skador. Sist men inte minst eftersom jag vill se en utveckling i varje block, och det gör jag inte om det går för lång tid mellan gångerna. 

3 - Jag vill promenera mycket. Långa promenader, helst i skogen med en fyrbening vid min sida är det bästa min själ vet. 

4 - Veckan har bara sju dagar och 24 timmar och det ska få plats betydligt mer än bara träning på den här tiden. Eftersom jag älskar pass är jag dessutom helt beroende av de tider de går på. Jag kan ha en hel kväll ledig och tråkig, går inte de pass jag vill den kvällen så är det inget jag kan påverka. 

Ett tag trodde jag att om jag skulle få in ett pass styrka, ett pass jogg, ett pass rörlighet och ett pass combat varje vecka så skulle det vara optimalt. Jag har dock insett att i den verkliga världen med jobb etc så går det inte. Förutom då detta med att jag verkligen vill satsa på att bli en löpare och då räcker det inte med ett pass i veckan. 

Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med detta. 3 pass löpning + tre gruppass är sex i veckan. Säkerligen möjligt vissa veckor, men verkligen inte alla. Jag vill heller inte prioritera om någonting - jag vill göra allt. En lösning som jag har funderat lite på är att köpa en vettig ryggsäck som jag kan ha när jag joggar och därigenom jogga till och ev. från gymmet. Då tar varje pass lite längre tid, men det blir inte ohållbart många gånger i veckan. 

Risken är dock överhängande att jag helt enkelt måste prioritera om, frågan är bara vad jag i så fall ska prioritera bort? Och hur jag får bort det dåliga samvetet?

¤ Pengar. 

1 - Jag vill ha ett större sparkonto, inte ligga minus i min totala ekonomi och inte handla saker för att döva känslor. 

2 - Jag vill bygga upp ett liv med kvalite och innehåll, vilket väldigt ofta innebär kostnader. Jag vill gå på bio, gå ut och äta, köpa/äga intressanta böcker, läsa motiverande tidningar.

3 - Jag vill resa. 

4 - Jag vill förändra mig själv. Jag vill gå till frisören och få en ny frisyr och en ny hårfärg. Jag vill rätta till vissa fysiska saker som irriterat mig väldigt länge. 

5 - Jag vill inte jobba mer än vad jag gör. Jag har tänkt och funderat, men jag vill faktiskt inte gå upp till heltid igen. Jag vill inte jobba fler helger. Jag vill ha ett liv med kvalite, inte ett som bara går ut på att få så hög lön som möjligt. 

Jag tror att en okej balans för mig som jag hade varit nöjd med hade varit 10% till långsiktigt sparande, 10% till semestersparande och 5% till skulder, vilket gör 25% av lönen.. Men hur bra det än ser ut i teorin så verkar det aldrig fungera i verkligheten.. 

¤ Hemmet. 

Första månaden efter flytten var jag nästan fanatisk. Jag städade och diskade jämt och det var kliniskt rent här hemma. Nu har det fallit rejält, vilket har klart samband med att jag hade mindre att göra - mer tid att tänka - mådde sämre. Nu har jag inte diskat på hela veckan, vilket iofs inte är någon större katastrof eftersom jag knappt skapat någon disk, men ändå. 

Även där måste jag försöka hitta någon balans. Att diska en gång per dag men inte fem t.ex.. 

Ja, lite tankar. Mycket att jobba på. 

Tänk så mycket jag tränar nu jämfört med tidigare. Och tänk att jag ändå tycker att jag inte tränar något alls och kroppen många dagar bara skriker efter mer. Så konstigt det är att mitt i livet bara bli någon helt annan.. 

Hade någon sagt till mig för två år sedan att jag skulle längta efter att få fara ut och jogga, längta till gymmet. Att mina drömmar skulle handla om träningsresor och halvmarathon.. Jag hade bara garvat dem rakt i ansiktet. Jag som alltid varit smal, som har kunnat äta vad jag vill utan att lägga på mig ett gram, som rör på mig hela tiden i vardagen och därför inte behöver mortionera.. Skulle jag bli sådan? 

Iofs, om någon för två år sedan hade sagt till mig att jag idag skulle sitta ensam i en lägenhet med bara en katt som sällskap så hade jag inte heller trott dem.. livet blir verkligen inte alltid som man har tänkt, på gott och på ont. 

Så vad ska jag säga.. det här känns som en "dålig" vecka.. Vilket bara är sjuk och jag försöker verkligen resonera med mig själv och få mig att inse att det verkligen inte är det. Jag har heller inte riktigt koll på mina prioriteringar just nu (skriver mer om det imorgon) och därför blir det lätt fel. 

Hur som haver:

Ett enda pass Core på gymmet. Planen var egentligen combat idag, men pga tidsomställning och mardrömmar så orkade jag bara inte. 

Jogg 3 gånger - löjligt bra. 

Trapporna fyra gånger - skitbra, varje arbetsdag. 

Promenader 1,3 mil. 

Jag har gjort någonting varje dag som är värt att skriva upp som "träning" i kalendern, och bara det är ju faktiskt exakt hur bra som helst. 

Idag hände dessutom en sak som gjorde mig så himla glad. Jag var på väg mot hissarna / trapporna på jobbet och ser en tjej stå och vänta på hissen precis när den kom, och jag ser i hennes ögon att hon förväntar sig att jag ska åka med. Istället vek jag av och tog trapporna. Fyra våningar längre upp så passerar hon igenom trapphuset precis när jag kommer gående (flåsande) och utbrister i ett spontant "bra jobbat!". Så glad jag blev! Så mycket lättare det kändes att ta de sista två trapporna upp! Gud vad jag älskar sådana där spontana komplimanger, och vad bättre vi alla borde bli på att ge dem. :)

Jag vet inte hur många gånger jag har hört passledare säga att orken / bristen på ork sitter i huvudet. Att när hjärnan säger att man inte orkar mer så har kroppen minst 20% kvar. 

Teoretiskt så håller jag självklart med om att detta säkerligen stämmer. När jag gick på mitt första iw pass så var jag i ganska ordentlig fysisk rörelse i 40 minuter i sträck, samtidigt som jag orkade jogga i max 1-2 minuter innan jag var tvungen att gå = ingen logik. Ett annat exempel som inte har med träning att göra är att jag kan sova i 12 timmar i sträck utan nikotin, men får nästan panik efter 30 minuter när jag är vaken. Det sitter i huvudet. 

Frågan är då hur man lurar huvudet? Hur orkar man längre när man flåsar så mycket man kan men syret ändå inte räcker till och när det känns som en total omöjlighet att lyfta benet en enda gång till från marken? 

En metod upptäckte jag av en slump idag. Kanske inte en realistisk (eller trevlig) metod, men dock en som fungerade. 

Gråt tills huvudet är helt tomt och sinnet är fullständigt urlakat. Far sedan ut och jogga medan du fortfarande är ledsen och hjärnan bara inte orkar tänka mer, innan du börjar återhämta dig och bli som vanligt igen. 

Jag joggade 21 minuter i sträck! Jag bara sprang, lyssnade på musiken och var helt tom i huvudet. Några gånger kändes det lite småjobbigt och då drog jag ner tempot, annars gick bara kroppen framåt helt frånkopplad från huvudet. 

Nästan fyra kilometer. Det är så mycket längre än vad jag någonsin har kommit förut att det nästan är löjligt. Och jag hade kunnat fortsätta längre utan problem. Jag var nästan besviken när jag kom fram till mitt mål och var tvungen att stanna. 

Jag kanske inte har haft världens roligaste dag idag, men tack vare detta så känner jag i alla fall lite framtidsförsikt i en liten del av mitt liv. Nu vet jag att kroppen kan mycket mycket mer än vad jag tidigare trodde. Sen hur jag ska få fram det igen utan att behöva bryta ihop fullständigt psykiskt är en annan fråga. :p

Men ändå. Jag kunde ha grävt ner mig ännu mer. Jag kunde ha supit mig full eller ringt exet (vilket var mina andra alternativ), istället for jag ut och joggade i nästan 4 kilometer i sträck! 

Jag är ärligt talat så djävla stolt över mig själv att jag håller på att spricka. :)

Mitt flipbelt kom i posten efter typ två dagar, vilket är en mycket bra leveranstid måste jag säga. :) 

Jag har nu provat det under två joggingturer och jag måste säga att jag är sjukt nöjd med det än så länge. Jag har hört av andra att det tenderar att glida upp i midjan, och det kan jag tänka mig att det gör på människor som är lite mer päronformade i höfterna än vad jag är. På mig sitter det dock än så länge som ett smäck över höfterna och rör sig inte överhuvudtaget. Jag använder säkerhetsremmen för nycklarna, men de har inte haft minsta tendens till att glida iväg. Mobilen ligger fint på plats och det är otroligt skönt att få plats med den och inte behöva krångla i flera minuter så fort jag ska få fram den. Bonus för att jag kan höja och sänka musiken utan att ta fram den eftersom tyget är så pass tunt. 

Så, jag är helt enkelt mycket nöjd och rekomenderar det varmt. :)

För knappt över en månad sedan så hade jag varit jättenöjd med den här veckan, och nu känns det som om jag inte har tränat på hundra år och knappt fick något gjort förra veckan. Det är konstigt så snabbt perspektiven kan förändras. :p 

Två halvtimmespass och ett entimmes - två styrka och ett konditionspass blev det. 

Tack vare kompledigt så jobbade jag bara två dagar, men jag tog trapporna båda gångerna. 

I helgen har jag haft besök och därför inte tränat någonting, men istället har det blivit mycket promenerande. En sträcka mätte jag upp (9,3 km), och totalt så skulle jag gissa på omkring två mil rena promenader. 

Det jag däremot inte har gjort en enda gång är jogga och det känner jag att jag verkligen behöver göra (dvs idag och gärna imorgon också). Ska jag fixa en halvmara (eller ens en mil) till hösten så måste jag verkligen komma igång någongång. Fy vad jag vill ha vår nu! Jag är less på ömsom snö, tö, halka och regn. 

När jag bloggade i förgår så hade jag redan tänkt ett tag, och nu tyckte jag att jag faktiskt hade tänkt klart. Så nu shoppar jag igen. :)

Inköp nr 1 - En ny träningsvattenflaska från kleen kantin. Än så länge har jag använt en vattenflaska från stadium som är gud vet hur gammal och som rent allmänt inte känns jättefräsch. Kleen Kantin fick jag först höra talas om på minimalisternas blogg och tanken tilltalar mig. Minimera gifterna - öka ekotänket genom att uppmuntra de som vill sälja produkter med mindre skit i. Jag har inte fått den än, så jag får återkomma med recension. 

Inköp nr 2 - Ett flipbelt. Jag impulsköpte ett hurrtabälte i höstas när jag började jogga och det fungerar iofs, men verkligen inte tillfredställande. Det är stort och klumpigt, samtidigt som jag inte får plats med det som jag vill ha med mig. Min mobil går ner i fickan (det kontrollerade jag faktiskt innan jag köpte det), men om jag har hörlurarna i så får jag verkligen anstränga mig. Det är inte jätte, jätteirriterande när jag springer, men stör ändå. Jag får återkomma med recension av flipbelt när det kommit, men spontant känns det som en betydligt bättre produkt. 

Inköp nr 3 - två kortpremenurationer på två träningstidningar via tidningskungen.se. 3 nummer av iform för 79 kr och 6 nummer av womens health för 199. Jag gillar båda tidningarna skarpt. Jag gillar och inspireras oerhört mycket av träningstidningar och jag planerar att kunna göra lite byten med en kompis som premenurerar på en annan träningstidning. Jag planerar dessutom att fara till en second hand butik vid tillfälle och köpa begagnade tidningar. Jag vill verkligen komma ifrån "det är synd om mig och därför köper jag en tidning-tänket", men så länge det är planerat och övertänkt så ger de trots allt mig väldigt mycket. 

Planerat inköp nr 1: Jag behöver nya skor till min inomhusträning. Det bara är så och ska jag satsa på regelbunden träning så känns det bara korkat att strunta i det. De skor jag har nu är joggingskor som inte duger till joggning. De känns inte bra på fötterna. Jag har sjukt dålig balans och eftersom skorna känns ojämna så blir det verkligen inte bättre. Jag har inte dålig balans när jag tränar barfota, men jag har det med skor och så ska det inte vara. 

Det är bara att inse att jag inte kommer att bli någon "miljonär på kortast tid", det enda jag kan göra är att försöka utforma mitt liv så gott jag kan efter mina mål, drömmar och önskemål. 

En fortsättning på tankarna jag hade igår. 

Väldigt mycket av mitt liv just nu går ut på att fundera på vad jag vill. Framför allt de senaste 5-6 åren, men egentligen hela mitt vuxna liv har gått ut på att fundera på vad andra vill. Vad kan jag göra för att andra ska bli lyckliga eftersom andras lycka skapar min. De senaste åren har jag dessutom i princip hela tiden levt i framtiden. Oron för hur nästa vecka, månad eller år ska lösa sig rent praktiskt har tagit så mycket energi att ingen har funnits kvar för tankar på just nu. Till råga på allt ligger betoningen på oro. 5% av mina tankar har ägnats åt tankar på saker jag vill göra, 95% har gått åt till att oroa mig över hur en framtid jag enbart till begränsad del kan påverka ska lösa sig rent praktiskt. 

Jag har bara kommit en liten liten bit i min sorgeprocess, men vad jag in i själ och hjärta vet är att jag fattat rätt beslut. Det stora steget nu kommer att bli att låta bli att önska att de senaste 8 åren inte hade hänt, och kunna se på allt det positiva som ändå har varit med glädje. 

Det jag gör varje dag nu i stort och smått är att försöka lista ut vad jag vill. Vad vill jag äta? Vad vill jag titta på? Vill jag titta på någonting eller vill jag lyssna på musik istället? Eller vill jag ha det helt tyst? Vad vill jag? 

Det är en väldigt intressant process faktiskt och hade du frågat mig för ett år sedan så hade jag förnekat att så otroligt stor del av mitt liv var styrt av någon annan. Jag har alltid sett mig själv som en person som styr och ställer och gör som jag vill.. men det var jag tydligen inte. 

Så vad vill jag då? 

Just nu handlar det väldigt mycket om att göra exakt tvärtemot allt som jag gjort tidigare. Små saker i vardagen.. att inte äta korv eller färdiga köttbullar. Inte dricka coca-cola. Se på romantiska komedier. Se serier jag inte sett förut. 

Sen vill jag träna, och jag vill resa. Jag har alltid påstått att jag inte tycker om att resa, eftersom det helt enkelt inte varit praktiskt eller ekonomiskt möjligt. Det är lättare att påstå att man inte vill resa, än att erkänna att jag inte har råd eftersom alla mina pengar går åt till att försörja min med god marginal vuxna partner. Men nu vill jag göra det. Jag vill se nya platser. Jag vill sola och bada. Jag vill komma bort från den grå vardagen. Jag vill bry mig om mig själv och bara mig. 

Jag vill träna. Jag mår så himla otrolig fantastiskt bra av att träna. Jag började för ett år sedan i rent självförsvar eftersom det inte fungerade att ha så ont som jag hade. Men nu vill jag bara fortsätta. Jag vill bli starkare, jag vill bli snabbare, jag vill orka mer. Jag älskar den lättsamma sociala tillvaron som blir av att gå på samma pass. 

Och jag vill kombinera dem.. Jag vill åka på en ren träningsresa. Jag vill orka springa långt och snabbt och jag vill göra en rejäl upplevelse av det tillsammans med vänner. 

En ren må bra slöa, äta / dricka gott och bara må bra resa är nu bokad och klar för våren. En träningsresa samt en närbelägen halvmara är preliminärbokad till i höst. En lite coolare halvmara är planerad för nästa vår.. Det här är planering för framtiden som känns rolig! Inte att bara vara rädd och oroa sig, utan att hitta på saker att se fram emot. 

Detta gör att mina tidigare ekonomiska mål omprioriteras en hel del. Jag vill fortfarande ha tänket med mig och jag vill fortfarande bygga upp en lite större buffert än vad jag har idag. Men det kommer att bli annorlunda än vad jag planerade för bara några månader sedan. Jag vill prioritera nu och roliga saker sen, inte bara prioritera "tänk om".