Jag tycker att jag mår ganska bra, men nog märker jag själv att det nog inte är så tiptop ändå under ytan. Framför allt märks det på jobbet. Hemma kan jag lägga mig och ta en powernap eller välja hur mycket jag gör, men på jobbet där min arbetstid är fastslaget så märker jag att jag fungerar bra i ungefär sex timmar, sen blir koncentrationsförmågan, förmågan att hantera stressen och tålamodet med omgivningen gradvis sämre tills jag i princip inte fungerar alls. 

Vädret är skit, solen lyser med sin frånvaro, det sliter att gå runt här hemma och låsas som att allt är som vanligt och jag har apmycket att göra. Igår gick det i ett från nio på morgonen till nio på kvällen och idag har det gått i ett från tio på förmiddagen till halv elva på kvällen. Och det är inte så att allt är perfekt och fint direkt. Hemmet lider av akut behov av städning, disken svämmar över, bilen behöver besiktigast, kylen ekar tom och så vidare. 

Samtidigt vill jag verkligen fylla dagarna med saker att göra hela tiden, företrädesvis roliga och trevliga saker. Så jag har bokat in två middagar här hemma och en borta, förhoppningsvis en hundlekträff och dessutom ska det hinna städas, tränas och aktiveras hund. Men jag vill träffa folk, jag vill ha saker att göra och jag vill att tiden ska gå fort. 

Just nu är det av naturliga anledningar relativt jobbigt rent känslomässigt. En av alla de saker som jag har stört mig på genom alla år är att det inte händer någonting. Jag har levt med en människa som i princip aldrig har arbetat, studerat eller tagit något större ansvar för att t.ex räkningar ska bli betalda eller dammråttor evakueras (fy vad det låter hårt, men det är inte dessto mindre sant). Att leva ett sådant liv i alldeles för många år innebär helt naturligt att man blir en mindre expert på att fördriva tid. 

Det som är mitt problem är att det smittar. Jag avskyr när dagarna bara går utan att någonting konstruktivt händer. För mig är det otänkbart att se 4 filmer på raken en helt vanlig dag. Det kryper i kroppen på mig varje gång sambon föreslår att vi ska se en film medan vi äter middag. 

Att min sambo inte har någon vettig sysselsättning eller inkomst är inte anledningen till att jag gjorde slut med honom, bieffekterna av dessa saker däremot.. 

Nummer ett är att jag är så sjukt, intensivt, överdjävligt less på att vara den som är ensamt ansvarig när man faktiskt är två i familjen. Nummer två är att jag avskyr den jag blir tillsammans med honom. Den där lata som bara sitter och glor på film och låter livet passera förbi. 

Och det är ju inte ens den jag är. Seriöst, jag gör och har alltid gjort sjukt mycket mer än vad han gör. Men ändå långt ifrån allt det jag egentligen vill göra. 

Jag sänker mig till hans nivå. Om jag jobbar 40 timmar i veckan och han ingen. Jag tränar tre gånger i veckan och han ingen. Jag träffar kompisar 2-3 gånger i veckan och han ingen. Så är det kanske inte så konstigt om jag känner att jag borde umgås med honom lite nu och då också? 

Men när "umgås" bara handlar om att glo på tv eller film? 

Problemet som jag ser det, och då menar jag problemet som faktiskt handlar om mig, är att jag just nu inbillar mig att bara för att jag gör slut och flyttar så kommer jag som genom ett mirakel att sluta bara sitta på rumpan och glo på tv. Att jag kommer att utnyttja och använda dagarna, lära mig en massa nya saker etc etc. Som att allt är sambons fel och att så fort han inte finns i bilden längre så kommer jag att få en massa energi och bli super konstruktiv... 

Om jag ska anta någon utmaning de närmaste månaderna så är det att bryta just detta mönster. Att fara på lite olika aktiviteter som jag vill fara. Att se de där filmerna på bio som jag vill se, även om det innebär att jag måste gå själv. Att ta mig bort från tv:en. Kanske till och med läsa en bok ibland. 

Det är så himla mycket som jag har velat göra genom livet, men det mesta har jag bara tänkt att "det gör jag sen".. 

Jag står fortfarande på andra plats på lägenheten och inte fören imorgon får jag veta säkert om jag får den eller inte. Men för säkerhets skull så for jag i alla fall och tittade på den för en stund sedan och den var helt okej. Rätt mycket som var dags att göra om och det känns ju förstås bra, alltid kul att få nytt och fräscht. 

Det känns... jag vet inte vad det känns. Det känns nödvändigt att förändra saker i mitt liv. Samtidigt som det är jättemycket sorg med det också. Men jag tror och hoppas att det kommer att bli bra till slut. Att det kommer att kännas rätt. 

Klockan är två. Jag har sovit ut ordentligt, hunden är nöjd efter 1,5 timmes spring och bus med sin gamla vän, middagen kommer att bestå av rester från igår och behöver inte förberedas på något sätt. Jag ska ut och jogga för att få ihop mina tre pass den här veckan, men det tar inte mer än 40 minuter. 

Jag vill hitta på något. Antingen gå på bio eller gå ut och äta, men sambon har inte råd.. som vanligt. 

Nu är det väl iofs ganska bra med tanke på att jag ska hålla fast i pengarna. Men samtidigt så himla tråkigt. Det är inte roligt (och verkligen inte ekonomiskt) att bjuda hela tiden. Det är inge roligt att fara med någon annan och veta att han sitter hemma ensam och har dubbelt så tråkigt. 

Det må vara mysigt hemma i egna soffan med en vinglas och en film på tv.. Men speciellt kul är det verkligen inte. :(

Jag är i grund och botten väldigt konflikträdd och avskyr verkligen att hävda mig gentemot andra människor, även om jag har blivit bättre på det genom åren. Och ibland blir jag bara så lycklig när jag lyckas, när jag hävdar min rätt och min vilja och dessutom lyckas med det. 

Häromdagen var verkligen en sådan gång. Jag hade bokat tid för olje och oljefilterbyte på bilen - inget annat. Den är så passa gammal och jag kör så lite att det helt enkelt inte kändes ekonomiskt försvarbart att hålla på med massiva svindyra servicar varje år. Döm om min förvåning när jag kom tillbaka för att hämta den och såg att den var upphissad långt upp i taket.. Sen kommer killen och börjar surra om bränslefilter.. sen kommer en annan och sitter och fyller i serviceboken.. 

Som tur var hann jag elda upp mig själv tillräckligt för att jag skulle sluta skaka och kunde prata något så när normalt, så det slutade med att jag fick en full service + lite annat för 1700 spänn. Enligt min beräkning så sparade jag minst 1700 på det.. *katching*

Inte mer än rätt, det var ju de som klantade sig och gjorde en massa saker som jag inte bokat tid för, men jag är grymt nöjd med mig själv att jag lyckades. :)

I helgen har jag gjort något så ovanligt som att vara ute och ränna på stan - två dagar på raken dessutom. Jag kan verkligen inte påminna mig när det hände senast. 

Lite jobbigt, ansträngande, en liten påminnelse om hur lite det krävs för att jag ska bli bakis numera. Men överlag väldigt trevligt. På lördagen var jag väldigt trött och less och funderade på att stanna hemma, men jag tog mig iväg och i efterhand är jag så klart väldigt glad för det. 

Ekonomiskt - visst har det kostat lite, speciellt med maskeradkläder / utstyrslar och allt. Men inte så farligt mycket. Inte så att det inte var värt det. 

Den senaste veckan har varit jättejobbig på många sätt och den slutade med att jag gjorde ett grovt övertramp på jobbet. Jag har inget och ingen att skylla på, helt plötsligt hoppade det bara en löjligt stor groda ur munnen på mig och hur mycket jag än ville bita av mig tungan så kunde jag inte ta tillbaka det. 

Det är lätt att säga att det bara är att gå vidare, självklart är det bara att göra det. Det hindrar inte att jag kommer att ha ångesttankar om det en lång tid framöver. 

Så igår handlade bara om att tycka synd om mig själv, dvs fara ner på stan. :p Jag shoppade faktiskt inte loss så där överdrivet mycket. En helt onödig saker, nämligen en kalender. Onödig eftersom jag redan hade köpt en kalender, "nödvändig" eftersom det var en mycket finare kalender med träningsinriktning. :p 

Sen köpte jag iofs en hel del till som kan klassas som onödigt, dvs utklädningsgrejjer till i helgen, men för mig är det inte det. Jag älskar halloween, jag överträffar mig själv varje år och det är viktigt. En ny dagkräm, vin, fika och taimat lades också i korgen. 

Resten av dagen handlade också bara om att tycka synd om mig själv. Förutom gomaten nere på stan så blev det vin och löjliga mängder godis hemma. Bland annat svullade jag i mig en hel ako-påse själv, förutom löjliga mängder chips och dip. Ömkningskväll som sagt. :p

Nu är inte jag en person som har speciellt höga krav på mig själv, eller speciellt många måsten i mitt liv för den delen. Därmed inte sagt att jag inte kan ha vissa ambitioner. En ambition kan t.ex vara att göra något konstruktivt / vettigt / roligt per dag även om jag jobbar flera nätter på rad. Att hemmet inte fullständigt förfaller, att ta sig iväg och träna eller fara en joggingtur etc. Annars blir det bara att jag sitter i soffan och glor de få timmarna jag är vaken mellan det att jag vaknar och att jag far iväg till jobbet igen, och så himla roligt är det faktiskt inte. 

Men.. Det är helt klart beroende på att jag har kunnat sova någorlunda, och hela den här veckan verkar vara körd på den fronten. Idag var det värre än vanligt då jag vaknade efter 4,5 timme och omöjligt kunde somna om. Och då hade jag dessutom jobbat en timme extra pga tidsomställningen och var betydligt tröttare än vanligt när jag kom hem. 

Nu har jag förvisso varit ute på en helt okej långpromenad.. något måste man ju göra för att bli trött och kunna sova en stund till.. men vettigare än så blir det inte idag. Dessutom gick mitt mål om att klara mig på 38 kr hela veckan massivt i stöpet i helgen. Jag har fått pengar av sambon för hans del av räkningarna, så jag behövde inte spräcka någon jämn tusenlapp på kontot och då försvann den motivation jag hade kvar. Hade jag kunna sova så okej, men när det inte går då tar jag till socker och energidryck och det som krävs för att ändå hålla mig på en okej nivå hela natten. 

Veckan kommer i alla fall att sluta på strax över hundralappen, vilket är riktigt bra, om än inte fantastiskt bra. :p