Nu är den äntligen klar. Alla möbler är plats, alla väggar / golv /tak är färdigfärgade. Alla lampor är på plats, alla böcker, alla blommor. Den är så fin och jag tycker så mycket om den. Min min och bara min. :)

Mina planerade 7 pass blev i slutändan 3. Med tanke på hur veckan blev med jobb på konstiga tider, dvs hantverkare och annat folk som störde när jag egentligen borde sovit och trevligt umgänge med lite för mycket alkohol under helgen så känns det helt okej. 

Många dagar är jag så lycklig över att jag har träningen eftersom jag annars bara skulle ha suttit i soffan och dött av misär och uttråkning. Andra dagar har jag faktiskt roligare saker för mig och då omfamnar jag dem med glädje. Sen kunde jag väl iofs ha hoppat över den rena postalkoholkoman, men det var bara en dag det handlade om och det var länge sedan. 

Ett pass styrka, två pass jogg och trapporna 3 av 4 dagar. Helt klart godkänt. :)

Enligt planen så skulle jag har tränat fyra pass än så länge denne vecka, och i verkligeheten blev det två. 

Det är hela tiden å ena sidan, å andra sidan. Jag är egentligen fullständigt okej med de pass jag skippade till förmån för att sova - för att kunna sköta mitt jobb som jag ska. Jag tränar för att må bra - inte för att få en viss kropp eller uppnå vissa resultat. Detta innebär att jag bara tränar om det ökar mitt välbefinnande. Om det min kropp skriker efter är sömn och vila så ska jag inte, och tänker inte, köra över detta. Då är det sömn och vila som gäller. 

Ren latmask däremot.. det är en helt annan sak. :p 

Hur som haver så hade jag planerat ett pass yoga idag, vilket sket sig eftersom dessa förblånade hantverkare aldrig någonsin kan passa tider. Latmasken sa stanna hemma, men kroppen och själen sa spring, så därför blev det en lättsam standardrunda på fem kilometer. 

Precis som förra gången så joggade jag så långt jag någonsin orkade och tyckte att det var jätte, jättelångt. Sjukt imponerad av mig själv så gluttade jag på endomondo och upptäckte att min jätte, jättelånga sträcka var 2,1 km.. 

Jämför jag med i höstas när jag orkade joggade fyra lyktstolpar i följd så är det jättelångt. 

Tänker jag på halvmaran jag har tänkt springa i höst då är det jättekort. 

Tänker jag på att jag har joggat i sju månder så är det pinsamt dåligt. 

Tänker jag på att det har varit vinter och hur många gånger jag de facto har varit ute så är det riktigt bra. 

Hur som haver var det riktigt skönt och jag ser fram emot imorgon när jag kan ge mig ut igen. Och det är huvudsaken. :D

Exet verkar ha skaffat en ny. 

Först går det inte att göra slut med karln. Sen vägrar han prata om någonting ytligare än disk vilket gör att ändå rätt många års förhållande avslutas utan att mer än tre meningar blir sagda om saken. Sen skaffar han en ny brud efter typ en kvart. 

Vad är det med dessa karlar? 

Rent logiskt så vet jag att det bara är hans skräck för att vara ensam som gör det. Rent logiskt borde jag tycka synd om denna tjej som går in i ett solklart reboundförhållande. Rent logiskt vet jag att mitt sätt är det rätta sättet. 

Rent ologiskt vill jag bara hitta någon att ligga med. 

Rent känslomässigt så känner jag att jaha, det var exakt så mycket jag var värd. Glömd efter 1,5 månad. 

Jag kan inte heller skaka av mig den där obehagliga känslan jag har haft i flera år nu. Den som sa att han bara var tillsammans med mig för tryggheten och pengarna. Att om han verkligen älskade mig så borde han kämpat mer. Om han så lätt går vidare så känns det som att den känslan stämde rätt så bra. 

Soffan min skulle komma efter 6-8 veckor och jag skulle kunna ringa efter två och få exakt leveransdatum. Exakt levansdatum påstods då vara förra veckan till butiken (vecka åtta från köp) och den här veckan till mig (vecka nio). Eftersom mitt förtroende för EM är lika med noll efter förra fadäsen  så ringde jag dem idag för att kolla så att soffan verkligen skulle komma den här veckan som utlovat. 

Tror ni den gör det? Klart den inte gör. Nu ska den komma till butiken den här veckan och till mig nästa, dvs 10 veckor efter köp istället för utlovade max åtta. 

Och när jag vänligt påpekar detta för tjejen jag pratar med så vänder hon direkt alla taggar utåt och snäser något om att hon minsann inte var min säljare.. 

Så nu vet jag precis vad den butiken går för. Världens bästa service och trevligaste personalen i stan tills de har fått ens pengar, så fort de har fått dem så kan de tydligen bete sig precis hur som helst - och gör det också. 

Jag har sagt det förr och jag säger det ingen, den butiken sätter jag inte min fot i igen. 

Nej, jag är inte intresserad av någon ny relation. Visst blir jag sugen lite nu och då, men jag vet ju att det bara är min skräck för att vara ensam som ställer till det för mig. 

Däremot kan jag inte låta bli att fundera över framtiden och bli lite rädd. Jag vill ju trots allt inte leva ensam resten av livet och jag är långt ifrån någon ungdom längre. 

Häromkvällen kände jag mig lite extra ensam och deprimerad och tog en kik på några av de större dejtingsajterna.. resultatet var inte direkt upplyftande. Om jag kollade på de i min ålder och fem år uppåt så var i princip alla både föräldrar på deltid och tjocka. 

Jag inser ju förstås att andras barn kan vara något som jag måste leva med, men eftersom jag är så kapitalt ointresserad så hade det så klart varit skönt att slippa. Tjockhet.. ja, det är extremt icke politiskt korrekt att uttala sig om andras BMI, men attraktion är attraktion. Jag bryr mig inte ett skvatt om hur mina vänner ser ut, men ska jag tända på någon så får faktiskt inte kulmagen vara alldeles för stor. Eftersom exet inte direkt var någon träningsmänniska så är det så klart också något som jag skulle vilja se hos nästa. 

Rent logiskt vet jag förstås att jag är fånig, men det känns faktiskt en smula osannorlikt att jag någonsin ska hitta någon som är i min ålder, singel, ser hyfsad ut, allmänt vettig, tycker om mig och inte har en alltför besvärlig historia. Speciellt eftersom vänners karlar inte direkt är några jag skulle vilja ta i med tång.. :p 

Ytlig och fånig javisst. Men det må man väl också få vara ibland. 

Den här veckan som var så oplanerad visade sig bli riktigt innehållsfull ändå. Mest oväntat så har jag gått på bio två gånger (!) men middag före tillsammans med goda vänner. Inte jättebra för min stackars plånbok, men väldigt trevligt. Tyvärr blev jag mycket besviken på den av filmern som jag trodde skulle vara jättebra, men sådant händer så länge man inte är synsk. 

Först såg jag Insurgent. 

Den hade jag inte speciellt höga förväntningar på. Jag gillade iofs första filmen, men den hade vunnit sig på att inte vara så uppenbart lik hungerspelen, jämfört med dem så stod den sig ganska slätt. Men jag blev faktiskt mycket positivt överaskad. Ingen kvalitetsfilm, men mycket snygg och underhållande. Jag älskar dessutom att den kvinnliga huvudpersonen inte är så där överdrivet snygg som de oftast är. 

Into the woods däremot.. Fy vilken besvikelse. 

Den här har jag varit jättesugen på sedan jag såg reklam för den första gången. Jag älskar sagokonceptet, jag älskar musikaler, den innehåller väldigt många väldigt bra skådespelare.. hur skulle den kunna vara dålig? Men det tyckte jag faktiskt att den var. Den var på tok för lång.. så pass för lång och seg att jag allvarligt funderade på att gå hem mitt i filmen. Musiken var primärt tråkig. Alldeles för lite hela låtar och för mycket "20 personer sjunger samma ord om och om igen i all oändlighet". Den var rörig, ologisk och allmänt förvirrande. Helt plötsligt dök det upp en scen som inte hade med någonting annat att göra och inte passade in någonstans.. 

Nä, den rekomenderar jag tyvärr inte. Det är synd att det nästan alltid är de filmer som man har högst förväntan på som visar sig vara sämst. :(

Kvar att se närmsta månaden är: Fast and furios 7 (mest pga alla snygga karlar), avengers (jag har inte blivit besviken än) och child 44 (lite mer seriös än vad jag brukar vilja ha, men jag tror på den). 

Det här blev ytterligare en väldigt bra träningsvecka. Jag känner verkligen hur bra jag börjar vara på gång och hur mycket jag trivs med det. 

4 pass blev det. Iw, core, yoga och bodypump. 

2 pass jogg. 

Trapporna 2 av 3 arbetsdagar. 

Bara en långpromenad på 5 km. 

Angående joggen så känns det verkligen att jag har kommit över någon form av mental spärr. En pass blev tillsammans med en vän för första gången. Jag har aldrig velat springa med någon annan eftersom jag har varit övertygad om att jag alltid har varit mycket sämre än alla andra. Men vi var faktiskt på ganska exakt samma nivå och det var riktigt roligt. 

Idag satt det ganska långt inne pga allt drama igår, men jag hade bestämt mig och det var söndag, så jag gjorde ett försök till ett långpass. Jag har inte kommit på någon större struktur kring mitt springande ännu, men en lös tanke är att försöka få in en sväng som är ungefär 9 km en dag i veckan. Jag joggar det jag orkar och går när jag behöver. Idag blev det mycket gång, men jag tog mig ändå runt på strax under en timme (det brukar ta två att gå) och kändes riktigt bra i benen större delen av tiden. Jag provade också min nya intervallapp när jag var ungefär halvvägs och bara ville vara hemma och den fungerade jättebra. Jag gjorde det enkelt och körde en minut jogg och 30 sekunder gång 10 gånger och det gjorde det faktiskt mycket lättare att ta sig en bit framåt. 

Jag har faktiskt riktigt stora planer för nästa vecka, trots att jag jobbar lite besvärligt. Jag har bokat 4 pass. Pump, yoga och två combatpass (bara för att komma in i det igen eftersom jag inte har varit på så länge). Jag har också planerat in 3 joggingpass, och tanken är två kortare intervallpass och ett långpass (alternativt 1 intervall, 1 långpass och 1 med kompisen). Eftersom det blir sju pass sammanlagt så måste jag vissa dagar köra två pass, det går inte med jobbet att träna varje dag. 

Men det blir vad det blir. Väljer jag att skippa något eller några pass för att t.ex umgås med en vän någon dag så är det helt okej. Mitt minimum ligger fortfarande på två pass varje vecka - allt över det är bara bonus. :)