Enligt planen så skulle jag har tränat fyra pass än så länge denne vecka, och i verkligeheten blev det två. 

Det är hela tiden å ena sidan, å andra sidan. Jag är egentligen fullständigt okej med de pass jag skippade till förmån för att sova - för att kunna sköta mitt jobb som jag ska. Jag tränar för att må bra - inte för att få en viss kropp eller uppnå vissa resultat. Detta innebär att jag bara tränar om det ökar mitt välbefinnande. Om det min kropp skriker efter är sömn och vila så ska jag inte, och tänker inte, köra över detta. Då är det sömn och vila som gäller. 

Ren latmask däremot.. det är en helt annan sak. :p 

Hur som haver så hade jag planerat ett pass yoga idag, vilket sket sig eftersom dessa förblånade hantverkare aldrig någonsin kan passa tider. Latmasken sa stanna hemma, men kroppen och själen sa spring, så därför blev det en lättsam standardrunda på fem kilometer. 

Precis som förra gången så joggade jag så långt jag någonsin orkade och tyckte att det var jätte, jättelångt. Sjukt imponerad av mig själv så gluttade jag på endomondo och upptäckte att min jätte, jättelånga sträcka var 2,1 km.. 

Jämför jag med i höstas när jag orkade joggade fyra lyktstolpar i följd så är det jättelångt. 

Tänker jag på halvmaran jag har tänkt springa i höst då är det jättekort. 

Tänker jag på att jag har joggat i sju månder så är det pinsamt dåligt. 

Tänker jag på att det har varit vinter och hur många gånger jag de facto har varit ute så är det riktigt bra. 

Hur som haver var det riktigt skönt och jag ser fram emot imorgon när jag kan ge mig ut igen. Och det är huvudsaken. :D

Exet verkar ha skaffat en ny. 

Först går det inte att göra slut med karln. Sen vägrar han prata om någonting ytligare än disk vilket gör att ändå rätt många års förhållande avslutas utan att mer än tre meningar blir sagda om saken. Sen skaffar han en ny brud efter typ en kvart. 

Vad är det med dessa karlar? 

Rent logiskt så vet jag att det bara är hans skräck för att vara ensam som gör det. Rent logiskt borde jag tycka synd om denna tjej som går in i ett solklart reboundförhållande. Rent logiskt vet jag att mitt sätt är det rätta sättet. 

Rent ologiskt vill jag bara hitta någon att ligga med. 

Rent känslomässigt så känner jag att jaha, det var exakt så mycket jag var värd. Glömd efter 1,5 månad. 

Jag kan inte heller skaka av mig den där obehagliga känslan jag har haft i flera år nu. Den som sa att han bara var tillsammans med mig för tryggheten och pengarna. Att om han verkligen älskade mig så borde han kämpat mer. Om han så lätt går vidare så känns det som att den känslan stämde rätt så bra.