Blä. 

Träffade exet idag och för första gången känner jag mig så där riktigt småsint superbitter. Tänker jag logiskt på det så finns det ingen anledning. Det går tydligen bra för honom på praktiken, samtidigt som det ju bara är en praktik och jag vet att han är duktig på att snacka. Han har tydligen träffat en massa nya vänner och har jättemycket att göra hela tiden. Men jag misstänker att det knappast är personer som jag skulle ha något intresse av.. jag vet inte.. hela konceptet med att supa hela tiden och ha vilda hemmafester känns som något jag är färdig med för många år sedan. 

Men ändå. Varför i helaste friden skulle jag vara tvungen att göra slut med honom för att han skulle skärpa till sig, börja jobba och komma utanför lägenheten? Varför kunde han inte ha gjort sånt för flera år sedan? 

Inte för att jag tror att han mår bra eller har gått och blivit vuxen. Det såg verkligen ut som fan i lägenheten och grannen mittemot hade tydligen redan klagat en gång. 

Jag är verkligen inte avundsjuk. Jag vet att jag har ett så mycket bättre liv. Jag vet att hans strategi att aldrig prata och bara trycka ner alla känslor inte fungerar. Jag vet att jag inte vill ha tillbaka honom.. jag ser honom och ja, han är någon som jag tycker om och på många sätt respekterar, men jag känner ingen längtan efter att krypa isäng med honom. 

Men jag är bitter. Jag är förbannad på honom, på mig, på livet och på ödet. Och jag känner mig faktiskt så där riktigt ensam ikväll för första gången. Det hade inte varit helt fel att få krypa ihop i en varm famn och få vara liten ett tag. 

En fortsättning på tankarna jag hade igår. 

Väldigt mycket av mitt liv just nu går ut på att fundera på vad jag vill. Framför allt de senaste 5-6 åren, men egentligen hela mitt vuxna liv har gått ut på att fundera på vad andra vill. Vad kan jag göra för att andra ska bli lyckliga eftersom andras lycka skapar min. De senaste åren har jag dessutom i princip hela tiden levt i framtiden. Oron för hur nästa vecka, månad eller år ska lösa sig rent praktiskt har tagit så mycket energi att ingen har funnits kvar för tankar på just nu. Till råga på allt ligger betoningen på oro. 5% av mina tankar har ägnats åt tankar på saker jag vill göra, 95% har gått åt till att oroa mig över hur en framtid jag enbart till begränsad del kan påverka ska lösa sig rent praktiskt. 

Jag har bara kommit en liten liten bit i min sorgeprocess, men vad jag in i själ och hjärta vet är att jag fattat rätt beslut. Det stora steget nu kommer att bli att låta bli att önska att de senaste 8 åren inte hade hänt, och kunna se på allt det positiva som ändå har varit med glädje. 

Det jag gör varje dag nu i stort och smått är att försöka lista ut vad jag vill. Vad vill jag äta? Vad vill jag titta på? Vill jag titta på någonting eller vill jag lyssna på musik istället? Eller vill jag ha det helt tyst? Vad vill jag? 

Det är en väldigt intressant process faktiskt och hade du frågat mig för ett år sedan så hade jag förnekat att så otroligt stor del av mitt liv var styrt av någon annan. Jag har alltid sett mig själv som en person som styr och ställer och gör som jag vill.. men det var jag tydligen inte. 

Så vad vill jag då? 

Just nu handlar det väldigt mycket om att göra exakt tvärtemot allt som jag gjort tidigare. Små saker i vardagen.. att inte äta korv eller färdiga köttbullar. Inte dricka coca-cola. Se på romantiska komedier. Se serier jag inte sett förut. 

Sen vill jag träna, och jag vill resa. Jag har alltid påstått att jag inte tycker om att resa, eftersom det helt enkelt inte varit praktiskt eller ekonomiskt möjligt. Det är lättare att påstå att man inte vill resa, än att erkänna att jag inte har råd eftersom alla mina pengar går åt till att försörja min med god marginal vuxna partner. Men nu vill jag göra det. Jag vill se nya platser. Jag vill sola och bada. Jag vill komma bort från den grå vardagen. Jag vill bry mig om mig själv och bara mig. 

Jag vill träna. Jag mår så himla otrolig fantastiskt bra av att träna. Jag började för ett år sedan i rent självförsvar eftersom det inte fungerade att ha så ont som jag hade. Men nu vill jag bara fortsätta. Jag vill bli starkare, jag vill bli snabbare, jag vill orka mer. Jag älskar den lättsamma sociala tillvaron som blir av att gå på samma pass. 

Och jag vill kombinera dem.. Jag vill åka på en ren träningsresa. Jag vill orka springa långt och snabbt och jag vill göra en rejäl upplevelse av det tillsammans med vänner. 

En ren må bra slöa, äta / dricka gott och bara må bra resa är nu bokad och klar för våren. En träningsresa samt en närbelägen halvmara är preliminärbokad till i höst. En lite coolare halvmara är planerad för nästa vår.. Det här är planering för framtiden som känns rolig! Inte att bara vara rädd och oroa sig, utan att hitta på saker att se fram emot. 

Detta gör att mina tidigare ekonomiska mål omprioriteras en hel del. Jag vill fortfarande ha tänket med mig och jag vill fortfarande bygga upp en lite större buffert än vad jag har idag. Men det kommer att bli annorlunda än vad jag planerade för bara några månader sedan. Jag vill prioritera nu och roliga saker sen, inte bara prioritera "tänk om".