Halleluja vad jag har känt mig isolerad de senaste dagarna. Planeringen kring flytten flöt precis som den skulle vad gällande andra människor, vilket är jättebra eftersom folk är snälla och ställer upp och hjälper till. Däremot fungerade det (så klart) inte som det skulle med exet. Det där med att planera i förväg och förbereda att 80% av hemmet skulle försvinna var så klart inte riktigt hans grej.. :p 

Men idag har jag äntligen lyckats haffa honom i några timmar och både fått upp taklampor och fått igång internet. Det är jätte jättemycket kvar att göra, så klart. Men faktiskt inte så himla mycket jag kan göra nu. Sovrummet måste jag troligtvis möblera om några gånger till innan jag blir nöjd och kan sätta upp tavlor, krokar och sådana saker. I vardagsrummet måste jag vänta tills soffan kommer innan jag kan göra helt klart där. Annars är det mest lite uppackande, sorterade och allmänt pysslande kvar innan jag kan känna mig nöjd. :)

Men det har varit jobbigt.. Fördelen är att jag har varit alldeles för upptagen (och fått alldeles för mycket besök) för att känna mig ensam, och det har heller inte varit några som helst problem att sova på nätterna. Men nu längtar jag verkligen att komma in i vardagen igen. Jag längtar efter långpromenader. Jag längtar efter att träna. Min nacke känns som en sten efter allt bärande och all stress. 

Och alla pengar som har gått.. herregud vad det har gått pengar. Okej, inte i närheten så mycket som om jag bara tagit hälften av hemmet, men ändå. Jag har ju inte haft samvete att lämna honom helt barskrapad. Dessutom är det väldigt mycket som har behövt bytas ut ändå. Men det är några hundra här och några hundra där minst en gång varje dag. Idag köpte jag lite mat och lite kompletteringssaker till köket, vips hade det gått 600 spänn. Tur att jag lagt undan mycket pengar. Tur att jag får en jättebra lön nästa månad och kan fortsätta handla. :p