För tredje veckan har det bara blivit ett enda riktigt träningspass, ett indoor walking pass på 40 minuter. Dessutom har det bara blivit tre långpromenader på sammanlagt 1,6 mil på hela veckan (de promenader som räknas är + 1 h / + 5 km). 

Vad ska jag skylla på då? Vädret framför allt, jag är faktiskt jättesugen på att jogga, men det går inte eftersom det är blixthalka ute. Nyår förstås, inga pass på gymmet de dagar jag har varit ledig. Mycket på jobbet och sömnlöshet. Träning är inte högprioriterat när man inte kan sova. 

Det känns inte bra och jag är livrädd att det här ska bli en vana. En dag till innan ny vecka - nya tag. 

Ja, det blir mest bara inlägg om pengar just nu, jag är inne i en sådan period och det blir inte bättre av alla roliga nya sparsamhetsbloggar som dyker upp som inspiration och pepp. :) 

Jag har berört ämnet förut, men mina tankar kring det är långt ifrån färdiga och jag har ett behov att upprepa mig, så jag tar det en vända till. Varför bli sparsam? 

¤ En sak jag är helt säker på är att jag inte vill bli snål. Jag vill inte bli en person som tackar nej till nöjen, inte kan vara generös mot mina medmänniskor, nekar mig själv saker jag faktiskt vill ha etc. Med det menar jag inte att de som lever så inte har bra liv eller att det inte går att ha roligt utan att spendera pengar, men det ligger inte riktigt för mig. Självklart kan det till exempel vara minst lika trevligt att ha en middag hemma som att gå ut på resturang för en bråkdel av pengarna, men jag vill ha resturangen också. :p 

¤ Jag tycker att det är väldigt inspirerande att läsa om människor som har tydliga och ganska högflygande mål om ekonomiskt oberoende. Miljonär innan 30 är väl den inom bloggvärlden mest kända exemplet, men även frivid42 följer jag slaviskt och beundrar. Det fungerar dock inte för mig. Om jag visste med 100% säkerhet att jag skulle vara frisk, välmånde och eknomiskt oberoende om säg 10 år.. kanske kanske. Men det gör jag inte. Jag har stött på alldeles för många exempel i min omedelbara närhet på personer som drabbats av allvarliga sjukdomar och till och med död i unga år för att jag ska vara villig att offra en massa för en högst osäker framtid. Jag har dessutom släktingar som sparat och gnetat och aldrig unnat sig och dött med en massa pengar på banken som bara gått till någon annan. Jag vill inte bli sådan och jag vill inte vara sådan. Hade jag haft barn så hade det kanske varit en annan sak, då hade de i alla fall fått pengarna i händelse av olycka eller sjukdom. Men inte som det ser ut nu. 

¤ Jag vill inte heller ha det som jag har haft det än så länge i livet. Leva från lön till lön, alltid ha oron i kroppen att om det händer något akut så måste jag låna. Veta att om jag ramlar och bryter handleden så kommer hela min ekonomi att rasa. Att omöjligt kunna köpa en bostadsrätt utan att blancolåna till insatsen och få en absurt hög månadskostnad. 

¤ Jag vill helt enkelt ha så pass mycket pengar att jag kan känna mig trygg. Veta att jag har råd med större oväntade utgifter, veta att jag har råd att bli sjukskriven, kanske lite "fuck you money" om jag skulle känna för det. 

¤ En känsla jag har är att om jag hade 200 tusen i tillgångar så skulle jag må ganska bra, dvs lite mindre än en årslön netto. Idag har jag långt ifrån den summan och det känns som att de pengar jag har skrapat ihop hitintills inte skulle räcka så där jättelångt om det verkligen gällde. 

¤ Hur mina ekonomiska mål och mina vardagliga prioriteringar ska synkas ihop har jag redan pratat om flera gånger. Minimera känsloshoppingen som jag ändå bara mår dåligt av. Låta pengarna gå till sådant som jag faktiskt värderar och bryr mig om. Minimera "slarvpengarna" typ micromat på jobbet för att jag glömt tina matlåda. 

¤ Om jag klarar årets mål så är jag halvvägs där. :) Det ska bli spännande att se hur långt jag kommer under det här året.