Just nu är det av naturliga anledningar relativt jobbigt rent känslomässigt. En av alla de saker som jag har stört mig på genom alla år är att det inte händer någonting. Jag har levt med en människa som i princip aldrig har arbetat, studerat eller tagit något större ansvar för att t.ex räkningar ska bli betalda eller dammråttor evakueras (fy vad det låter hårt, men det är inte dessto mindre sant). Att leva ett sådant liv i alldeles för många år innebär helt naturligt att man blir en mindre expert på att fördriva tid. 

Det som är mitt problem är att det smittar. Jag avskyr när dagarna bara går utan att någonting konstruktivt händer. För mig är det otänkbart att se 4 filmer på raken en helt vanlig dag. Det kryper i kroppen på mig varje gång sambon föreslår att vi ska se en film medan vi äter middag. 

Att min sambo inte har någon vettig sysselsättning eller inkomst är inte anledningen till att jag gjorde slut med honom, bieffekterna av dessa saker däremot.. 

Nummer ett är att jag är så sjukt, intensivt, överdjävligt less på att vara den som är ensamt ansvarig när man faktiskt är två i familjen. Nummer två är att jag avskyr den jag blir tillsammans med honom. Den där lata som bara sitter och glor på film och låter livet passera förbi. 

Och det är ju inte ens den jag är. Seriöst, jag gör och har alltid gjort sjukt mycket mer än vad han gör. Men ändå långt ifrån allt det jag egentligen vill göra. 

Jag sänker mig till hans nivå. Om jag jobbar 40 timmar i veckan och han ingen. Jag tränar tre gånger i veckan och han ingen. Jag träffar kompisar 2-3 gånger i veckan och han ingen. Så är det kanske inte så konstigt om jag känner att jag borde umgås med honom lite nu och då också? 

Men när "umgås" bara handlar om att glo på tv eller film? 

Problemet som jag ser det, och då menar jag problemet som faktiskt handlar om mig, är att jag just nu inbillar mig att bara för att jag gör slut och flyttar så kommer jag som genom ett mirakel att sluta bara sitta på rumpan och glo på tv. Att jag kommer att utnyttja och använda dagarna, lära mig en massa nya saker etc etc. Som att allt är sambons fel och att så fort han inte finns i bilden längre så kommer jag att få en massa energi och bli super konstruktiv... 

Om jag ska anta någon utmaning de närmaste månaderna så är det att bryta just detta mönster. Att fara på lite olika aktiviteter som jag vill fara. Att se de där filmerna på bio som jag vill se, även om det innebär att jag måste gå själv. Att ta mig bort från tv:en. Kanske till och med läsa en bok ibland. 

Det är så himla mycket som jag har velat göra genom livet, men det mesta har jag bara tänkt att "det gör jag sen".. 

Karln fick ta över lägenheten och alla kontrakt är påskrivna, så nu är det bara att hoppas att månaderna går fort. Det känns fel att vara så glad över det, men med tanke på alternativen så.. Det är faktiskt värt att fira. 

Jag rider på vågen fortfarande. Euforin som uppstår när man äntligen tar tag i en ohållbar situation och gör någonting. Kraschen kommer sen.. vi har ändå varit tillsammans väldigt länge.. 

Just nu fokuserar jag på det praktiska. Kontrakten klara. Vad som ska med, vad som ska slänga, vad som ska köpas nytt, vilka kontrakt som ska ändras etc etc kommer sen. Någon dag när jag har lite att göra ska jag skriva en lista. 

Det blev bara två pass den här veckan, jogg i tisdags och combat idag. Inte optimalt, men det gör inte så mycket. Jag har jobbat en del, gått rätt många långa promenader med flera olika kompisar och varit iväg och spårat två gånger med hunden och det blev helt enkelt inte tid / ork till mer än så. 

De senaste dagarna på jobbet har varit jobbiga.. Frustrerande.. lite som att vada i djup lera. Att få komma hem och fräsa åt sambon och sätta igång storstädning hjälpte en smula, men långt ifrån tillräckligt. Efter en stund insåg jag att jag var tvungen att göra någonting konstruktivt för att må bättre, så jag drog på ett pass bodycombat. 

Ah, det finns verkligen inte mycket som går upp att köra sig riktigt slut i kroppen genom att slå och sparka. Meditation och mindfullness på samma gång. Nu är jag förvisso helt slut, men jag mår mycket bättre och kommer förhoppningsvis att kunna sova ordentligt inatt. :)

Jag fick lägenheten! Nu känns det jättebra och jag vill mest att tiden ska gå fort så att allt kan bli klart så fort som möjligt. Idag har jag varit ledig och försökt fixa med papper etc eftersom vi har ansökt om att sambon ska kunna ta över lägenheten vi bor i nu. Jag är lite tveksam till att det kommer att gå med tanke på hans inkomstnivå, men vi måste i alla fall försöka. Skulle det gå så skulle allt bli mycket lättare för mig. Jag kan lämna de möbler jag inte vill behålla, behöver inte flyttstäda, behöver inte tokstressa etc. Dessutom så skulle det självklart vara det bästa för honom och det skulle göra det lite lättare för mig också. Jag vet att jag inte ska ha dåligt samvete för att jag inte tar hand om honom, men ibland är det svårt att låta bli. 

Jag ser dock till mig själv först och tänker inte ge det överdrivet många dagar innan jag säger upp lägenheten och skriver på kontraktet för den nya (samma bostadsbolag så jag måste göra det samtidigt). 

Nu är det tyvärr helg, så jag hoppas på något vettigt besked redan på måndag, senast tisdag. :)

Jag står fortfarande på andra plats på lägenheten och inte fören imorgon får jag veta säkert om jag får den eller inte. Men för säkerhets skull så for jag i alla fall och tittade på den för en stund sedan och den var helt okej. Rätt mycket som var dags att göra om och det känns ju förstås bra, alltid kul att få nytt och fräscht. 

Det känns... jag vet inte vad det känns. Det känns nödvändigt att förändra saker i mitt liv. Samtidigt som det är jättemycket sorg med det också. Men jag tror och hoppas att det kommer att bli bra till slut. Att det kommer att kännas rätt. 

Klonkadet i höften var inga större problem. En stel höftböjare som fixades till genom ytterst smärtsam massage. Värre var att jag var rejält sned - igen. Det är inte ens ett år sedan jag fixade till kroppen senast. *suck* 

Jag fick stränga order om att aldrig någonsin igen sitta med benen i kors, sova på mage eller sova i fosterställning med ena benet högre än de andra. *ännu mer suck* 

Men det är bara att göra och lära om kroppen. Jag blir inte yngre och inte tåligare, och jag måste börja ta min kropp på allvar om jag vill att den ska hålla resten av livet. 

Som liten samlade jag mycket "seriöst" på både frimärken och mynt, och så gjorde även mina äldre släktningar vars samlingar jag med tiden har fått ärva. Resultatet är att jag nu har ganska många kilon mynt och x antal pärmar med lappar som jag egentligen inte vill ha och som bara tar plats. 

Problemet är min girighet. En del vet jag är ganska värdfullt, en del är jag ganska säker på att det är värt en del och en hel del tror jag är värdelöst - men jag vet inte säkert. Så jag kan absolut inte ge eller slänga bort det. Nästa steg är värdering, men värdering kostar pengar och sker inte på den ort jag bor, dvs risken att det kostar mer att värdera än vad det är värt är överhängande.. Alltså blir det liggande. 

Men idag tog jag mig i alla fall i kragen och tittade igenom "min" myntsamling. Den ganska stora kartongen med mynt liggandes huller om buller från alla länder där jag eller någon släkting har varit, de allra flesta från 80-talet. Dessa är absolut inte värda någonting. Så nu ska de äntligen skänkas vidare till ett barn som är lika förtjust i mynt nu som jag var då. :)

Inte ett jättestort steg, men i alla fall ett kilo mindre som tynger mig. 

Men någon vidare timlön blir det inte. 

Nu var loppisen idag förvisso en väldigt liten sådan och besökarna därefter, men efter bordshyran så hade jag inte ens dragit in 200 kr.. Typ 50 spänn i timmen (tur det var skattefritt :p ). 

Men lite stuff blev jag i alla fall av med utan att behöva slänga dem, och de som handlade av mig var nöjda och i de flesta fall förvånade över att jag var så billig. Ironiskt då de knappast hade handlat om jag varit dyrare. 

Hur sjukt det än låter så är jag faktiskt sugen på fler loppisar. Det är ändå lite småtrivsamt att sitta där och tjattra med folk och lite pengar drar man ju ändå in. Det är ju inte så att jag oftast har något bättre för mig. 

Men jag får se, många loppisar tar ju så sjukt mycket för bordshyran att det är nästan omöjligt att ens gå plus minus noll...