Just nu är det av naturliga anledningar relativt jobbigt rent känslomässigt. En av alla de saker som jag har stört mig på genom alla år är att det inte händer någonting. Jag har levt med en människa som i princip aldrig har arbetat, studerat eller tagit något större ansvar för att t.ex räkningar ska bli betalda eller dammråttor evakueras (fy vad det låter hårt, men det är inte dessto mindre sant). Att leva ett sådant liv i alldeles för många år innebär helt naturligt att man blir en mindre expert på att fördriva tid. 

Det som är mitt problem är att det smittar. Jag avskyr när dagarna bara går utan att någonting konstruktivt händer. För mig är det otänkbart att se 4 filmer på raken en helt vanlig dag. Det kryper i kroppen på mig varje gång sambon föreslår att vi ska se en film medan vi äter middag. 

Att min sambo inte har någon vettig sysselsättning eller inkomst är inte anledningen till att jag gjorde slut med honom, bieffekterna av dessa saker däremot.. 

Nummer ett är att jag är så sjukt, intensivt, överdjävligt less på att vara den som är ensamt ansvarig när man faktiskt är två i familjen. Nummer två är att jag avskyr den jag blir tillsammans med honom. Den där lata som bara sitter och glor på film och låter livet passera förbi. 

Och det är ju inte ens den jag är. Seriöst, jag gör och har alltid gjort sjukt mycket mer än vad han gör. Men ändå långt ifrån allt det jag egentligen vill göra. 

Jag sänker mig till hans nivå. Om jag jobbar 40 timmar i veckan och han ingen. Jag tränar tre gånger i veckan och han ingen. Jag träffar kompisar 2-3 gånger i veckan och han ingen. Så är det kanske inte så konstigt om jag känner att jag borde umgås med honom lite nu och då också? 

Men när "umgås" bara handlar om att glo på tv eller film? 

Problemet som jag ser det, och då menar jag problemet som faktiskt handlar om mig, är att jag just nu inbillar mig att bara för att jag gör slut och flyttar så kommer jag som genom ett mirakel att sluta bara sitta på rumpan och glo på tv. Att jag kommer att utnyttja och använda dagarna, lära mig en massa nya saker etc etc. Som att allt är sambons fel och att så fort han inte finns i bilden längre så kommer jag att få en massa energi och bli super konstruktiv... 

Om jag ska anta någon utmaning de närmaste månaderna så är det att bryta just detta mönster. Att fara på lite olika aktiviteter som jag vill fara. Att se de där filmerna på bio som jag vill se, även om det innebär att jag måste gå själv. Att ta mig bort från tv:en. Kanske till och med läsa en bok ibland. 

Det är så himla mycket som jag har velat göra genom livet, men det mesta har jag bara tänkt att "det gör jag sen".. 

Karln fick ta över lägenheten och alla kontrakt är påskrivna, så nu är det bara att hoppas att månaderna går fort. Det känns fel att vara så glad över det, men med tanke på alternativen så.. Det är faktiskt värt att fira. 

Jag rider på vågen fortfarande. Euforin som uppstår när man äntligen tar tag i en ohållbar situation och gör någonting. Kraschen kommer sen.. vi har ändå varit tillsammans väldigt länge.. 

Just nu fokuserar jag på det praktiska. Kontrakten klara. Vad som ska med, vad som ska slänga, vad som ska köpas nytt, vilka kontrakt som ska ändras etc etc kommer sen. Någon dag när jag har lite att göra ska jag skriva en lista.